Geniernas återkomst av PC Jersild är så vitt jag förstår en slags roman i krönikans form. På omslagets baksida läser jag att Geniernas återkomst berättar historien, inte som den bevisligen gick till, utan som den på fantastikens villkor kunde ha blivit. Boken är alltså en hopgjugen världshistoria, en exposé över människans utveckling från apstadiet och fram till vår tid – och ytterligare en liten bit in i framtiden.
Boken publicerades 1987 så en liten bit in i framtiden har vi nog redan passerat. Vi vet alltså hur det verkligen blev, men det hindrar inte att jag blir nyfiken och gärna vill läsa boken. För inte alls länge sedan läste jag PC Jersilds satiriska roman Djurdoktorn och den gav mersmak. Någon gång, jag vet inte när, tänker jag läsa också denna.
Med deckargenrens guldålder menas tiden från 1920 till en bit in på 1960-talet ungefär. Det handlar om författare som de flesta av oss känner igen, som Agatha Christie, Dorothy Sayers, P.D. James, Ruth Rendell, Maria Lang och Kerstin Ekman. Men inte bara om dem. Carina Burman skriver om hur deckargenren utvecklades från 1800-talet och framåt och hon tar upp många författarskap som i varje fall jag inte hade någon aning om.
Efter att ha läst boken blir jag nyfiken på de brittiska författarna Josephine Tey (1896-1952) och Margery Allingham (1904-1966). På Wikipedia ser jag att Allingham räknas som en av guldålderns fyra stora tillsammans med Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ngaio Marsh (1895-1982) som skrev pusseldeckare. I Burmans bok nämns Ngaio Marsh i stort sett bara. Orsaken är att hon kom från Nya Zeeland och att Carina Burman koncentrerar sig på brittiska, svenska och finlandssvenska författare. Men eftersom jag antagligen aldrig har läst Ngaio Marsh blir jag nyfiken också på henne. Den här boken gör att jag kollar upp författare på Wikipedia och det ena leder till det andra.
En svensk författare som jag blir nyfiken på är Elisabet Kågerman (1920-1997). Men fast det finns stora möjligheter att låna deckare av de båda brittiska författarna och av Ngaio Marsh från Götabiblioteken är det sämre ställt med Elisabet Kågerman. Av henne finns bara en bok på Östergötlands bibliotek och det är ingen deckare. Men de finns på andra bibliotek så är man östgöte kan man låna deckarna via fjärrlån. Man kan också köpa E-böcker i nätbokhandeln och hitta hennes deckare antikvariskt.
Carina Burman har under alla år läst deckare som förströelse, något helt annat än den tyngre litteratur som hon har läst i jobbet. Hon har valt att skriva om författare som har fungerat bra att läsa för just henne och andra författare och böcker som har lett fram till dem hon tycker är bra eller som hon av andra orsaker vill ha med. Hon skriver med lust men också med ett kritiskt öga. Det är mycket käcka flickor och en hel del fördomar i många av böckerna och många anser hon är alltför platta och skrivna alltför mekaniskt.
Drottningar och pretendenter är en personligt skriven essäbok, men den kan även användas som en begränsad uppslagsbok av den intresserade läsaren. Boken är underhållande och spännande för den som gillar guldålderns deckare. Kan den också vara något för den som läser annan slags spänningslitteratur? Kanske, men man får nog vara lite vidare intresserad än att bara läsa för spännings skull.
Carina Burman skriver kunnigt och jag blir både underhållen och lär mig en hel del genom den här boken. Den är lättläst och och har en ton som stämmer bra med genren. Om det fattas några viktiga författarskap är jag inte i stånd att avgöra. Men vad man än anser om detta är Deckardrottningar och pretendenter uppbyggd av just den deckarlitteratur som på olika sätt har betytt mycket för för författaren och också för många andra, och det är ett stort plus att boken är personligt färgad.
Deckardrottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor av Carina Burman, Bonniers 2023.
Onda andar av Fjodor Dostojevskij handlar om anarkister i 1870-talets Ryssland. Huvudpersonen Stavrogin är ledare för en terrorcell där man utbildar attentatsmän. Romanen har ett stort persongalleri och när jag läste den för ganska länge sedan hade jag vissa svårigheter att ta mig igenom den. Kanske var jag för trött. Men boken är intressant och de politiska strömningarna som gestaltas i den känns fortfarande aktuella. Onda andar publicerades första gången 1872.
Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist. Tisdagstrion har nu äntligen fått mig till att läsa den här romanen som jag har tänkt på så länge. Jag har alltså läst den men inte hunnit få ut något inlägg om den på bloggen. Det kommer. Nedstörtad ängel är en kort roman som handlar om ett äktenskap, ett monster och om kärlek. Kanske kan man säga att den här boken innehåller hela dagens tema, en nedstörtad ängel blir väl en demon. Nedstörtad ängel gavs ut 1985.
En ängel vid mitt bord är den andra delen av den Nya Zeeländska författaren Janet Frames självbiografi. Del ett är Till landet Är (To the Is-Land 1982) och del tre är Sändebud från spegelstaden (The Envoy From Mirror City 1984). Janet Frame var intagen på mentalsjukhus i många år och var felaktigt diagnosticerad med skizofreni. Hon undgick med nöd och näppe att bli lobotomerad när hennes första novellsamling publicerades år 1951. En ängel vid mitt bord kom på originalspråket 1984 med titeln An Angel at My Table.
Om du vill få tips om fler böcker på temat änglar och demoner kan du gå till Ugglan & Boken.
Mitt första försök att läsa hårdkokt slog inte väl ut. Jag har alltså läst Ross Macdonalds novell En hund begraven som finns i svensk översättning i antologin Hårdkokta herrar som Jan Broberg har satt samman.
Fay Hooper ringde mig tidigt på morgonen dagen efter det att hennes hund hade försvunnit. I vanliga fall var hennes röst som violiner i en wienervals men just nu var violinerna ostämda. Hon lät som om hon hade gråtit. ”Otto är borta.” Otto var hennes ettåriga schäfer. ”Han hoppade över stängslet i går eftermiddag och sprang sin väg. Eller också blev han stulen.”
Så börjar novellen och det är gott och väl. Det väcker intresse och man vill gärna veta vad som har hänt och hoppas att hunden inte har råkat ut för något hemskt. Man kan heller inte från början ana vad som händer på slutet. Men hur är berättelsen utförd? Den består av en massa händelser staplade på varandra. För mig blir det platt och dött och slutar med jaha, det gick snabbt det här och jag bryr mig inte det minsta om det.
Är det sådan hårdkokt litteratur är? Det kan jag väl aldrig tro. Det är så många som håller den högt. Kanske var Ross Macdonald ingen bra novellförfattare, men mycket bättre när han skrev romaner? Det här liknar mest ett skelett som skulle behöva fyllas ut till en längre berättelse.
Är det en parodi? Jag förstår inte varför den här novellen är utvald till antologin. Detta är den enda novellen i boken av just Ross Macdonald. Är det bara så att jag inte begriper det här? Inte har fattat själva poängen? Jag måste nog undersöka den hårdkokta genren lite närmare.
En hund begraven av Ross Macdonald- novell ur antologin Hårdkokta herrar, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund.
Nikita är en ung kille som bor i St Petersburg. Han är bög och vi får uppleva vad som händer honom och de andra som ingår i hans gäng. Det är mycket alkohol och festande, det är gayklubbar, Nikitas mor som bor utanför staden, hans arbete som biografmaskinist och hans kontakt med den mer välbeställda och intellektuella familjen som tog hand om honom när hans far hade gått bort.
Absolut noll är en dramatisk berättelse där det händer en hel del. Det är ett supande utan like, det är poliser som tar undan delar av knarkbeslag för att tjäna pengar, över huvud taget ett hårt och mycket godtyckligt samhälle där du inte kan vara säker på vad som händer härnäst. Där finns rikedom och stor fattigdom. De homosexuellas situation är svår. Ja, det finns gayklubbar, men ute på gatorna kan livet vara farligt. Polisen är fullständigt korrumperad och tar in bögar ibland och behandlar dem mycket illa på polisstationen. Som tur är, kan man tro, visar sig en av poliserna vara en gammal skolkamrat till Nikita och han räddar honom och hans vänner i en mycket besvärlig situation. Men den bekantskapen leder till något ännu värre.
Jag vet inte alls hur det var i St Petersburg på 2010-talet, men berättelsen och människorna i boken verkar mycket trovärdiga. Anna Fock har skapat människor och inte figurer och jag känner med Nikita när jag läser och undrar hur det ska gå för honom. Det enda som inte känns trovärdigt är bokens slut, men det må vara hänt. Staden och miljön är också fint skildrade med reservation för att jag aldrig har varit där. Men det känns äkta. En bra debut, med andra ord och Anna Fock fick också både Katapultpriset och Borås tidnings debutantpris.
I bokhyllan finns inte bara The Black Cloud av Fred Hoyle utan också denna bok med tre av hans romaner. Fred Hoyle (1915-2001) var en vetenskapsman och science fictionförfattare från Storbritannien. Han har skrivit en rad romaner och i denna volym finns Ossian´s Ride (1959), October the First is Too Late (1966) och Fifth Planet (1963). Fifth Planet skrev han tillsammans med sin son Geoffrey som också är science fictionförfattare.
The Black Cloud, som jag har skrivit om tidigare, är översatt till svenska med titeln Det svarta molnet (1958). Ossian´s Ride är översatt med titeln Caraghs gåta (1960) och Fifth Planet med titeln Den femte planeten (1966).
Om Fifth Planet kan man läsa på bokens baksida: Another star is due to pass close to the sun, close enough for conventional spacecraft to reach it. Signs of chlorophyll are detected on one of its worlds, suggesting that it supports life. Rival Soviet and US expeditions are launched to visit it. But what will they find on the ”Fifth Planet”?
Fast jag skrev om The Black Cloud redan för ett år sedan har jag inte läst den ännu och jag kommer att läsa den först, innan jag eventuellt ger mig på någon av de här tre romanerna, så vi får se hur det blir, om jag kommer att läsa dem.
Three classic novels: Ossian´s´Ride, October the First is Too Late by Fred Hoyle. Fifth Planet by Fred and Geoffrey Hoyle. Gollancz 2016.
Elin Wägner föddes 1882. Hon utbildades i flickskola och ville sedan gärna ta studenten som privatist, men hennes far som var lektor i filosofi tyckte inte att flickor skulle ha högre utbildning än den de fick i flickskolan. Hon föddes alltså i en tid där kvinnor inte hade samma möjligheter som män och hon blev feminist och kämpade för kvinnors rättigheter, för rösträtt och för fred. Hon blev en framgångsrik journalist och författare och den andra kvinnan som blev invald i Svenska akademien. Hon var också en av ledamöterna i Samfundet De Nio.
Den besvärliga Elin Wägner är en omfattande biografi som inte bara handlar om personen Elin Wägner och hennes privatliv utan lika mycket om tiden, om kampen för rösträtt, om Fogelstad och arbetet för att utbilda kvinnor så att de kunde ta plats i politiken och låta sina röster bli hörda. Biografin tar upp åsikterna mot kvinnlig rösträtt och att kvinnor skulle få högre positioner i samhället likaväl som de varierande strömningar och åsikter som fanns i kvinnorörelsen. Elin Wägner passar inte in i någon mall. Hon var progressiv men hade också starka idéer om det gamla bondesamhällets värde och ansåg att egen odling av grönsaker och att gå tillbaka till gamla kunskaper om traditionell mat och hantverk var nödvändigt. Hon porträtteras i biografin som en komplicerad person, både blyg och tillbakadragen, och en människa med stark vilja som kunde skriva provokativt och som drev framåt. Hon var en komplicerad person och hon blev med tiden mycket desillusionerad. Fredsrörelsen ledde inte till fred utan vad man fick uppleva under 1900-talet var istället krig. Vi får en rik bild av människan Elin Wägner som nog var besvärlig för många.
Något som känns mycket besvärligt för mig är att Elin Wägner var radikalpacifist under mellankrigstiden. Också det ordet har fått mer djup och innehåll för mig genom att jag har läst Ulrika Knutsons biografi. Radikalpacifisterna ville inte ens att gasmasker skulle delas ut till befolkningen och de ville inte delta i skyddsövningar – och det samtidigt som Hitler hade fått makten i Tyskland där de demokratiska rättigheterna inskränktes mer och mer. För mig framstår det som mycket naivt och som en oförmåga att se skillnad på olika regimer. Elin Wägner ändrade sig också under andra världskriget.
Men. Att Elin Wägner också känns besvärlig för mig bidrar bara till mitt positiva omdöme om den här boken. Den är mycket spännande och lärorik. Är du intresserad av modern historia så läs den gärna.
Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson, Historiska Media 2020.
En klassisk liten roman om en resa är Det går an av Carl Jonas Love Almqvist. Glasmästardottern Sara Videbeck och sergeanten Albert förälskar sig i varandra under en ångbåtsresa mellan Stockholm och Lidköping. Sara Videbeck vill leva som särbo med Albert, något som ansågs osedligt då romanen publicerades 1839.
Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko. Alldeles före Rysslands invasion i Ukraina reste Oksana Zabuzjko från Ukraina till Polen för att presentera en bok. Hon blev ofrivilligt kvar i landet och Den längsta av resor är en essä som hon skrev då. Den handlar om Ukrainas historia och landets förhållande till Ryssland. Mycket intressant och läsvärd.
Snöstorm av Augustin Erba har en ramberättelse som är en tågresa där snöstormen stoppar tåget. En av de resande är Tomas och på tåget stöter han ihop med Livl som han var förälskad i när han var mycket ung och kom till KTH för att studera teknisk fysik. Mötet med Livl leder hans tankar tillbaka till den tiden. En fin och ömsint historia om Tomas och hans bakgrund.
I Bottenklanger av Fredrik Westin hittar jag dikter om kärlek, ångest, sorg, och förlust, men också rimmade lite lustiga dikter och andra som har en lite humoristisk knorr. Jag uppfattar många av dem som sökande, som ett försök att förstå sitt liv, hur det har varit, att försöka förstå varifrån och varthän och ibland sina egna brister. En dikt om sorg som griper tag i mig är Faderslös med bilder som det var dags att släppa taget/omden tunna silkestråd/som du höll dig fast vid och nu bär skaren dig igen/precis som när du var barn.
Jag tycker också om när författaren blir jordnära och konkret, som i denna dikt:
täljde
grått golv av slitet trä olja från motorsågar en doft som jag kan drömma mig bort i en hög med järnskrot -bra att ha ett gammalt lågt kök alldeles för lågt i smutsig pastell -kan komma till hands fast vi vet att det aldrig kommer att hända orv i mängder hängda till permanent vila ett torrt bryne tittar på från snickarbänken där jag täljde fram hopp för länge sedan hur kunde tiden gå så fort vart har allt tagit vägen
Alice är 18 år och studerar litteratur och hon vill också bli författare. Hon är påhittad men Fay Weldon är Fay Weldon, eller en bit av henne. I boken är hon en framgångsrik författare och Alices moster. Breven handlar dels om vikten av att läsa Jane Austen och att hon fortfarande är relevant på 1980-talet, dels om författarmödor eftersom Alice skriver på en roman jämsides med studierna.
I Letters to Alice skriver Fay Weldon om tiden och samhället när Jane Austen levde och om hennes liv och verk, om hennes ton och humor. Hon skriver också om de begränsningar som fanns. Jane Austen kunde inte skriva vad som helst hur som helst om det skulle ut till allmänheten. Dessutom fanns hon själv där i samhället och tiden och omfattade säkert mycket av de sedvänjor och värderingar som fanns då. Och ändå kunde hon dissekera och avslöja mycket av det sociala spelet och teckna människor med en sådan kraft att hennes romaner lever än idag.
Fay Weldon skriver också om skönlitteraturens värde, att vi kan lära oss mycket ur den som vi inte kan få från facklitteraturen, att det är värt att lägga lite möda på att läsa skönlitteratur. Och så handlar det om författarens mödor. Jane Austen fick kämpa mot förväntningarna på hur en flicka och ung kvinna skulle leva och bete sig. Hon kunde inte alltid skriva utan måste lära sig sådant som kvinnor i hennes klass skulle kunna, bland annat att förestå ett hushåll och kanske inte laga maten själv, men veta hur det gjordes, hur man skötte kläder och sänglinne och och allt annat i ett hus för att kunna övervaka tjänstefolk och också göra en del av hushållsarbetet själv. Hon fick heller ingen högre utbildning. Universitet kom inte på fråga för unga kvinnor på den tiden. Men hon fick utbildning hemma av sin far som var kyrkoherde och högt utbildad och utbildning på flickskola.
Fay Weldon skriver med humor och hon skriver också om den moderna författarens mödor. Det handlar om den framgångsrika författaren som måste resa runt i världen och signera böcker och göra reklam för sin bok och om att bevara sin integritet och naturligtvis om att det är ett hårt arbete att skriva roman. Om den moderna författarens svårigheter att över huvud taget bli publicerad skriver hon mycket lite om. Men hon berättar attJane Austen inte blev utgiven helt lätt och inte tjänade mycket pengar på sina romaner. Men hon publicerades och vi läser hennes böcker än idag. Fay Weldon (1931-2023) var själv som vi vet en framgångsrik författare.
Om Jane Austen kan du läsa här på Wikipedia. Där finns också några tips på vidare läsning.
Letters to Alice on first reading Jane Austen av Fay Weldon, Hodder and Stoughton 1985.
Mösstanten 