Den här diktsamlingen hade jag läst, det var jag övertygad om. Men när jag drog ut den ur hyllan för att titta i den upptäckte jag att den inte var sprättad. En fördel med sådana böcker är att man vet säkert om man har läst dem eller inte. Fast det är nog den enda fördelen. Det är svårt att sprätta böcker riktigt snyggt.
Dess kropp av verklighet är skriven av Anna Rydstedt (1928-1994) och det är nog så att jag bara har läst någon enstaka dikt av henne. Hon studerade i Lund och ville bli präst, men på den tiden kunde kvinnor inte prästvigas. Hennes debutdiktsamling heter Bannlyst prästinna. Dess kropp av verklighet är hennes andra diktsamling. Anna Rydstedt var uppvuxen på Öland och miljön där har betytt mycket i hennes poesi. I Lund tillhörde hon en krets poeter som av andra har kallats Lundaskolan.
Det är inte svårt att få tag i Anna Rydstedts dikter. De finns på nätet hos Litteraturbanken. Där finns också uppläsningar av författaren själv.
Dess kropp av verklighet av Anna Rydstedt, Bonniers 1976.
Damaris är en fattig kvinna som bor vid stilla havets kust I Colombia. Hon sköter om och städar ett hus i närheten, ett mycket större och finare hus än hennes eget. Hennes man Rogelio tar hyra på fiskebåtar och jagar lite. Så försörjer de sig. De har inte fått några barn fast de har försökt i många år och det har påverkat äktenskapet negativt.
En dag blir Damaris erbjuden en valp. Det är en tik och de flesta vill inte ha tikar eftersom de inte har råd med veterinärbesök för att hindra tiken från att bli gravid. Men Damaris tar hand om valpen och hon bär den närmast sitt bröst den första tiden.
Tiken är en berättelse där författaren skriver rakt upp och ner vad som händer. Det är naturligtvis noga utvalt, berättelsen är inte lång. Det gör att jag som läsare dels konstaterar att jaha, det här hände, så här var det. Men det ger också mycket dramatik. Ibland blir jag skakad av det som berättas. Samtidigt känns miljön mycket realistisk och verklig, med häftiga regn, djungeln inte långt från huset där Damaris och Rogelio bor, hetta och havet strax intill. Djungeln och det häftiga vädret fungerar också som den ogenomträngliga, farliga, delvis obegripliga naturen som människorna måste förhålla sig till.
Jag kan inte berätta mer om vad som händer och vad Damaris gör. Då förstör jag läsupplevelsen för andra. Men jag kan rekommendera boken. Tiken handlar om kärlek och frustration och en strävan efter att ha fast mark under fötterna. Hunden får delvis ersätta en mänsklig nära relation. Men hon är ju ett djur, inte en människa. Tiken är en bra roman. En stark berättelse med hål i och djup.
Tiken av Pilar Quintana, Rámus 2021. Översättning: Annakarin Thorburn.
Men så svårt! tänkte jag först. Jag kollade runt lite och hittade många spänningsböcker och science fictionartade böcker med X, men dem har jag inget förhållande till. Sedan tänkte jag på Maksim Gorkij, men ni ser ju. Hans förnam stavas inte med x.
Då tänkte jag på Malcolm X (1925-1965). Inte för att jag har läst någon bok av honom eller om honom, men han var en intressant och betydelsefull personlighet för de svartas kamp i USA. Han ändrade sitt efternamn till X eftersom han inte ville ha slavnamnet och han övergick till islam eftersom många slavar och antagligen hans egna förfäder var muslimer när de togs från Afrika. Så här har vi alltså The Authobiography of Malcolm X as told to Alex Haley. Den finns översatt till svenska men jag hittade inget svenskt omslag.
Sedan tänkte jag på småbarnsböckerna om Max som jag läste för mina barn en gång i tiden, och då hittade jag omslaget till Max favoriter, samlingsvolym av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.
Trean idag är Europa av Maxim Grigoriev. Den har jag läst så titeln är en länk till mitt inlägg om boken. Europa var nominerad till Augustpriset förra året och den har fått Svenska Dagbladets litteraturpris.
Ja, ännu en gång slutar jag läsa Emily Dickinson och går tillbaka till Paul Celan. Men nu har jag läst alla dikterna i Gång på gång är skogarna rosa och lägger den åt sidan. Nästa gång jag återvänder till Emily Dickinson ska jag försöka läsa hennes dikter på originalspråket. Det är att föredra om man kan. Nu tycker jag att det är ganska svårt att läsa dikter på engelska. Prosa går mycket bättre. Där har man så mycket sammanhang. Samtidigt ligger en översättning av en dikt ännu längre från originalet än från en prosatext. Ann Jäderlund har strävat efter att hennes översättningar ska vara så nära originalet som möjligt. Men svenskan är ju så kantig i jämförelse med engelskan. Bara det gör upplevelsen annorlunda.
Jag lägger alltså undan Gång på gång är skogarna rosa och återvänder till Andningsvändning av Paul Celan. Nu ska jag läsa den färdigt, har jag tänkt.
2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.
Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.
Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.
Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.
Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.
Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.
Mor, mamma, morsan är en antologi där en rad kulturpersonligheter berättar om sina mödrar. Det är ingen novellsamling, utan en annan slags samling av berättelser. Som ni ser finns många intressanta namn på bokens framsida.
Så varför skapade man denna antologi? Sonja Schwartzenberger, en av redaktörerna, skriver så här:
Du håller den här boken i handen eftersom vi saknade dem. Mödrarna. De varma, självupptagna, intelligenta och för all del, levande mödrarna. Genom två tusen år av litteratur, sagor, disneyfilmer, klassiker och hjälteskrönor verkar de försvunna. Ibland skymtar de förbi på sin dödsbädd. Efterlämnar barn som Askungen, Snövit, Theseus, Nemo och Oliver Twist.
Ett problem i historien är naturligtvis att mödrar ofta dog i unga år. Massor av kvinnor dog i barnsäng. Sedan är det den manliga dominansen. Om jag lite hastigt och lustigt försöker minnas mödrar i böcker som jag läst, vad hittar jag då? Ivar Lo Johanssons Bara en mor, förstås. Kerstin Thorvalls böcker där hon dels är mor själv, dels skriver om sin mor. Trude Marsteins roman Jag hade så mycket som handlar om en kvinna som är mor. Det är tre exempel som direkt kom upp i min hjärna, och det finns många fler. Men det är alldeles sant att i litteraturhistorien, den litteratur som har framhållits som värdefull, har det manliga varit förhärskande. Män och det män gör har varit det viktiga.
Mor, mamma, morsan kom 2012. Boken jag har är en pocket. Huvudredaktörer är Sonja Schwartzenberger och Robert Ericsson.
Spårvagn på Vinttergatan är den tredje romanen som Niklas Rådström skrev med utgångspunkt från sin barndom då hans far försvann. I den första, Månen vet inte, är en av de betydelsefulla personerna hans farmor. I den andra, Medan tiden tänker på annat, är det hans morföräldrar som liksom hans farmor tog hand om honom när hans mamma åkte iväg på journalistuppdrag. I Spårvagn på Vintergatan ligger huvudvikten på pojkens förhållande till fadern och modern. Den är mörkare än de andra två böckerna och smärtan efter förlusten av fadern är starkare och med direkt uttryckt.
Det betyder inte att Spårvagn på Vintergatan är mer direkt skriven. Här finns tre plan, berättarens sökande efter sina minnen och pojkens upplevelser i barndomen, naturligtvis, men författaren har också fört in ett fantasiplan. Där finns en privatdetektiv som i en deckare från 1950-talet och en poliskommissarie. För ett brott har begåtts. Porten till huset där pojken bodde som liten är avspärrad och poliser står på vakt utanför.
Det här tolkar jag som svårigheten att få tag på minnena och att förstå vad som verkligen har hänt. Men jag tolkar det också som att det verkligen har begåtts ett brott mot barnet. Faderns brott, eftersom han försvann, moderns brott, och mor och farföräldrarnas eftersom de inte berättade de verkliga förhållandena för barnet. Det gjorde man inte gärna på den tiden. På så sätt skulle barnet skonas, ansåg man. Men det viktigaste föreställda brottet är nog ändå barnets. Var det hans fel att fadern försvann? Är han den skyldige?
Naturligtvis inte, men barn kan lätt känna så.
Samtidigt blir inslaget med privatdetektiven lite humoristiskt, partier där vi kan känna igen chablonerna och som vi kan le åt. När jag tänker tillbaka på romanen minns jag mest att det är mörkt i lägenheten på Karlavägen, att pojken känner av en skugga, en skymtad mansgestalt i sitt rum ibland och att han sitter och tittar ut genom fönstret på kvällen och ser den upplysta spårvagnen köra förbi och att snön faller. Men det finns så många andra scener i Spårvagn på vintergatan. Pojken fiskar med sin far, det är fest i ett sommarhus i skärgården, han leker ute på gården i staden där han bor och han följer med sin mamma upp på tidningsredaktionen där hon arbetar, bland annat. Denna tredje roman i Niklas Rådströms barndomstrilogi är en stark, suggestiv och poetisk berättelse om förlusten av en far. Där finns tidskänsla och såväl mörka som grå som glimrande miljöbilder.
Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.
Trilogin består alltså av Månen vet inte som kom 1989, Medan tiden tänker på annat som kom 1992, och så denna roman, Spårvagn på Vintergatan. Men det finns en till barndomsskildring med självbiografisk bakgrund som Niklas Rådström har skrivit och det är En handfull regn som kom 2007. Den rekommenderar jag också.
Sedan kan jag inte låta bli att nämna, med tanke på det tänkta brottet i Spårvagn på Vintergatan, att Niklas Rådströms pappa, Per Rådström, har skrivit en bok som heter Mordet, vilket inte alls är ett verkligt mord utan en omskrivning för att trycka undan och komma över sin barndom.
Det här ämnet tyckte jag var ganska svårt, kanske med undantag av den första boken som dök upp i min hjärna ganska snart. Jag läser få deckare. I krig flyter mycket blod, men jag hade inte lust att ta med en krigsskildring. Men jag fick ihop en trio och här är den alltså.
Blödningen av Lyra Koli hade jag ju med redan i förra veckans trio, men den duger gott även i denna. Jag länkar till förlaget för mer information om boken.
Orden som befriar av Marie Cardinal läste jag på 1980-talet. Den handlar författarens barndom i Algeriet och många år i spykoanalys som vuxen. Det egendomliga är att det enda jag minns av boken är att hon hade problem med sin menstruation. Märkligt, men så är det. Men i och med att menstruationen är en viktig del av berättelsen tycker jag att den passar här. Jag har inte läst boken på franska, men det var svårt att hitta ett svenskt omslag som jag kunde visa här. Orden som befriar är en bok som jag gärna skulle läsa om.
Sedan gällde det att hitta en tredje bok och då upptäckte jag att jag hade Blodläge av Johan Theorin i min spänningsläslista. Jag har alltså inte läst den, men jag har läst hans två tidigare deckare, Skumtimmen och Nattfåk. De var helt okej deckare, och eftersom alla tre utspelas på Öland och den ön har en särskild plats i mitt hjärta kan jag tänka mig att läsa även Blodläge.
Det var mina tre blodiga böcker. Om du går till Ugglan & Boken kan du få fler tips. Jag räknar med att där kommer att finnas mycket spänning.
Det var länge sedan jag började men jag är inte färdig än. Nu har jag kommit till den sista avdelningen som är Molly Blooms inre monolog. En lång väg dit har det varit. Stundvis har jag varit så arg på författaren. Varför utsätter han mig för detta? har jag tänkt. Hur sjutton kunde han tro att folk ville läsa allt det här? Det har känts som när jag har varit på konstinstallationer och konstnären har satt upp en massa text på väggen. Vem orkar läsa?
Jamen, det gör de ju, när det gäller Ulysses. Det finns ett tillräckligt stort intresse för att många människor ska skriva om boken och det publiceras guider och avhandlingar och artiklar. Och jag väljer ju själv om jag vill läsa Ulysses eller inte. James Joyce har faktiskt inte tvingat mig. Vad angår konstnärens text på väggen så var det kanske inte ens meningen att den skulle läsas. Man kanske bara skulle se den.
Det kan vara bra att tänka lite utanför sina vanliga banor. Det börjar visa sig att jag är ganska nöjd nu när jag har läst så här långt, inte så att jag nöjer mig med detta, nej hela boken ska läsas, men jag känner en tillfredsställelse över att veta en del om boken. Hur den är. Den är ganska så omöjlig att läsa, men den har kvalitéer, det kan jag inte komma ifrån.
Det är i slutet av 1960-talet. Phyllis är hemmafru och gift med Roger som arbetar på utrikesdepartementet. Hans karriär har gått bra och familjen bor i en fin villa i ett fint förortsområde till London. Phyllis och Roger har två barn, en pojke som fadern vill skicka till den internatskola där han själv har gått, och en tonårsdotter som känner sig klumpig och utanför.
En kväll bjuder de en yngling på middag. Han är son till Rogers mycket goda vänner, han uppträder oborstat och överlägset men hur det nu blir kysser han Phyllis i den mörka trädgården och hon blir stormförälskad.
Den här romanen kan tyckas bestå av idel slitna händelser, sådant som vi har läst om förr där hemmafrun ger sig iväg från sin beroende tillvaro till ett helt annat liv. Men här är det bra och intressant och spännande gestaltat. Tessa Hadley skriver som allvetande författare och noggrant och detaljerat och lugnt. På sätt och vis påminner det om 1800-talets kvinnliga romanförfattare. Vad jag menar är att hon berättar kronologiskt och att det inte är en komprimerad text och att hon tar sig tid. Hon tar med allt som behövs och hon känner sina romangestalter mycket väl. Eftersom Phyllis och Roger har barn gestaltar hon också den smärta som föräldrarnas handlingar kan leda till.
I romanen finns också scener som skulle kunna uppfattas som satiriska. Phyllis är okunnig om mycket ute i världen och har överdrivna romantiska föreställningar om det liv som ynglingen lever och om protesterna och det andra levnadssättet med bara fötter och droger och fester där alla sitter på golvet. Men det blir inte satiriskt. Det blir medmänskligt.
Temat i romanen är brytningstiden i slutet av 1960-talet då det var stora politiska protester och då andra moralregler kom att omfattas av ganska många människor. Skillnaden mellan medelklassens priviligierade liv och det slit och den brist på resurser som finns hos stora delar av befolkningen glimtar fram. Som likare i romanen, alltså en person som en vanlig människa som inte har de ekonomiska resurserna som Phyllis och Roger har och som inte flummar runt kan identifiera sig med, finns en ung kvinna från Karibien som arbetar på sjukhus och samtidigt studerar till sjuksköterska. Hon står för en realistisk syn på världen och tar både hand om Phyllis ibland och kommer med beska anmärkningar om det hon tycker är fel. Men det är ingen i romanen som är helt igenom bra eller dålig. De är människor allihop, med fördomar och brister. Fri kärlek är en bra roman som jag rekommenderar.
Mösstanten 