Hett i hyllan #147 – Grupp Krilon

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Grupp Krilon av Eyvind Johnson köpte jag i början av sommaren 2020. Den ska jag läsa i höst, tänkte jag, för jag kände att just Grupp Krilon skulle läsas om hösten. Den blev inte läst hösten 2020. Inte heller hösten 2021, fast jag är mycket intresserad av den. Så mycket annat kommer emellan, men nu tar jag upp den i Hett i hyllan, kanske ett bra avstamp som gör att det inte dröjer alltför länge innan den blir läst.

Grupp Krilon är skriven under andra världskriget som en protest mot Sveriges undfallenhet. Den kom 1941 och följdes 1942 av Krilons resa och 1943 av Krilon själv.

Från bokens baksida:

Med utgångspunkt i en ungdomlig kärlekssorg gör Johnson en upptäcktsfärd i Krilons förflutna, som liksom författarens rymmer erfarenheter från mellankrigstidens anarkistiska och konstnärliga miljöer i Paris och Berlin. Grupp Krilon är en berättelse om permittenttågens, ransoneringskortens och det nazistiska medlöperiets tid men också en kärleksfull skildring av borgerligt gemyt.

Eyvind Johnson (1900-1976) tillhör våra arbetarförfattare och har skrivit många romaner, novellsamlingar och reseberättelser. Han var ledamot av Svenska akademien och tilldelades Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson år 1974, något som ansågs som olämpligt, inte för att han skulle vara en dålig författare men på grund av kritik mot att Svenska akademien delade ut priset till två av sina egna medlemmar. Ju mer jag läser om Eyvind Johnson, desto intressantare verkar han, inte minst på grund av hans politiska ställningstaganden. För länge sedan läste jag Romanen om Olof och Strändernas svall. Omläsning av dem vore inte heller helt fel.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonnier pocket 2018.

Hett i hyllan där vi uppmärksammar våra olästa böcker drivs av Bokföring enligt Monika.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Efterliv är en historisk roman med handlingen förlagd i Östafrika, precis som Paradiset som jag har läst och skrivit om på bloggen. Paradiset slutar ungefär när första världskriget börjar och Efterliv tar vid där och slutar på 1960-talet. Men Efterliv handlar om andra personer. Det är Kalifa som är bokhållare och son till en indier och en afrikansk kvinna. Det är den föräldralösa Afiya som lämnas till en familj där hon blir slav och Hamza som har flytt från en köpman där han var slav på grund av faderns skulder. Hamza blir askari, alltså soldat i den tyska kolonialhären. Även Afiyas bror Ilyas går med i askaritrupperna.

I romanen får vi såväl uppleva livet i den lilla kuststaden där Kalifa bor och arbetar som tillvaron som afrikansk soldat i den tyska hären. De vita är ett herrefolk och de svarta är inte mycket värda. Askarierna och alla bärare som behövs i armén behandlas med hugg och slag. När striderna mot Storbritannien börjar inleds en mycket svår tid för den afrikanska befolkningen i inlandet. De plundras på mat och deras byar bränns, en verksamhet som båda sidornas trupper bedriver. Det är så mycket våld och förstörelse. För mig är det en ögonöppnare. Det borde det inte vara. Jag visste väl att kolonialmakterna krigade mot varandra i Afrika under första världskriget? Men här kommer det fram med stor kraft.

Temat i Efterliv är alltså kolonialism, krig och hur några människor försöker klara sig i en svår tid. Människorna ses med sina fel och brister och sina goda sidor. Livet i hamnstaden och livet som soldat är gestaltat så att det känns. Författaren beskriver olika händelser och företeelser mycket noggrant. Han har också en mycket lugn berättarstil och det uppskattar jag. Bitvis känns det nästan som om han skriver en biografi över människor som verkligen har funnits. Men Efterliv är en roman och kraften och hemskheterna och omtänksamheten och kärleken, snikenheten och snålheten kommer fram ändå.

Jag tycker att Efterliv är en mycket bra roman. Den är lärorik och ger insikt i en del av Afrikas historia samtidigt som den beskriver människoöden. Och författaren har skapat en avslutning som ger en extra snärt.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Tisdagstrion – Den förra, nu och nästa

~ Mösstanten ~ 29 kommentarer

Med andra ord är temat idag Den bok jag precis har läst, läser och ska läsa. Men nu är det så att inläggen till tisdagstrion brukar jag skriva lite i förväg så det här är situationen för en vecka sedan. Då såg det ut så här. Dessutom kan jag inte vara säker på att Blödningen blir min nästa bok. Ibland trillar det in böcker hastigt och lustigt som kommer emellan. I alla fall är det här tre bra böcker, räknar jag med. Blödningen har jag ju inte läst i ännu.

Tiken av Pilar Quintana är den som jag har läst. Hon är en Colombiansk författare och boken handlar om Damaris, en fattig kvinna som bor vid Stilla havets kust och som tar hand om en hund. Tiken är den hittills enda av hennes böcker som är översatt till svenska.

Den jag just nu läser är Esther kanske av Katja Petrowskaja., Hon är en Ukrainsk författare och boken handlar om hennes sökande efter släktingar. Hon kommer från en judisk familj vars medlemmar har bott i Polen och Ukraina, bland annat. Många mördades under andra världskriget och de som finns kvar är skingrade och bor i flera olika länder.

Blödningen av Lyra Koli har jag tänkt läsa ett bra tag. Ugglans teman för tisdagstrion gav mig en puff. Nästa tisdag ska vi ju ha tema Blod.

Om du vill veta vad andra bokbloggare läser just nu kan du titta in hos Ugglan & Boken.

Systrar – novell av Edna O’Brien

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Handlingen i den här novellen kretsar kring de tre systrarna Creena, Peg och Helen. De är inte ensamma i familjen, de har fler syskon och naturligtvis en mamma och en pappa. Tyvärr super pappan, vilket påverkar hela familjen. De måste ofta köpa mat på kredit. Under en stor del av barndomen har syskonen bott hos släktingar men nu är de lite äldre och bor med sin mor och far. En gång om året åker föräldrarna till en hästutställning. De är borta flera dagar och den här gången har dottern Helen hand om hushållskassan.

Den kvällen fick de ingen kvällsvard och på morgonen skickade Helen ut Creena och Peg att plocka svamp. Själv stannade hon hemma och tvättade håret och sköljde det med kamomill. De fick ungefär en halv mjölkkruka full med svamp, det var mindre än de brukade hitta, och när de kom hem kokte de svampen i mjölk och kryddade med massor av salt och peppar så det blev en sorts buljong. Detta utgjorde deras lunch. De fick varken te eller kvällsmat, eftersom Helen som hade hand om hushållskassan sparade till en klocka.

Helen, däremot brukade få en smörgås av det äldre paret vars dotter hon besökte på sjukhuset varje dag.

Ingen fin vänskap och sammanhållning mellan syskonen alltså. Deras uppväxt är antagligen roten till detta. Hur som helst är Systrar en tragikomisk novell, med tonvikt på det tragiska. Den är gripande. Edna O’Brien berättar lugnt vad som händer. Det är mycket effektivt och novellen har ett överraskande slut. Rekommenderas.

Systrar – novell av Edna O’Brien ur samlingen Mina minnens hus, Trevi 1974. Översättning: Solveig Nellinge.

Shirley av Charlotte Brontë

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Shirley är en brett upplagd roman där handlingen utspelas i norra England under den tidiga industrialismen. Napoleonkrigen pågår ute i Europa och ägarna till textilfabrikerna kan inte sälja sina tyger. De har avskedat många arbetare och familjerna lider nöd. Samtidigt pågår en teknisk utveckling som leder till en mer maskinell tillverkning vilket också gör att det inte behövs lika många arbetare för att tillverka en viss mängd tyg. Detta leder till stora protester där arbetare på olika sätt försöker hindra den maskinella utvecklingen.

Det är bakgrunden till den här romanen, men huvudtemat är moraliskt – att utvecklas som människa, att skaffa sig kunskap och att ha empati och att hjälpa dem som har det svårt. Romanen beskriver också kvinnornas instängda situation. Enligt normen ska de hålla sig till hemmet. Det är männen som ska sköta världen utanför. De överblivna, ogifta kvinnorna ses som löjliga.

I romanen har vi fabriksägaren Robert Moore som kommer från Belgien. Hans föräldralösa kusin Caroline Helstone bor i närheten hos en konservativ kyrkoherde som har starka åsikter om att kvinnor ska hålla sig på sin plats och att de inte förmår greppa de stora sammanhangen. Men Caroline Helstone vill något annat. Hon vill inte sitta och brodera och vänta på att gifta sig med en lämplig man.

Så kommer Shirley till sitt gods. Hon är en ung föräldralös arvtagerska som har ärvt egendomen därför att det inte fanns någon man som kunde ärva och hon äger området där Roger Moores fabrik är belägen. Hon heter alltså Shirley och det tycker vi inte är konstigt, men på den tiden var Shirley ett mansnamn och Shirley i romanen uppför sig inte som en ung kvinna ska. Men eftersom hon har egna pengar kan hon komma undan med mycket som en ung kvinna inte annars kan.

Det är mycket som händer i den här romanen, kärlekslängtan, bjudningar med ytlig konversation, våld från missnöjda arbetare, välgörenhetsarbete, dryckenskap, sjukdomar och vackra naturbilder. Och där finns mycket resonerande kring kvinnors rättigheter och plats i samhället, om moral och tro på Gud. Shirley sägs vara Charlotte Brontës mest feministiska roman, men ändå finns tanken hos författaren att den impulsiva och egensinniga Shirley behöver tyglas av en lite äldre, klok man med erfarenhet av världen.

Shirley är en mycket intressant roman med många spår och som ger mycket funderingar. Jag rekommenderar den till den intresserade att läsa, men jag tycker att den är lite väl lång och att där finns för många långa högstämda utgjutelser. När Shirley kom ut 1849 hade Charlotte Brontë förlorat sina båda systrar och sin bror och deras sjukdom, och missbruk när det gäller brodern har kanske satt sin prägel på den här romanen. Personligen tycker jag att Jane Eyre, Villette och Professorn är bättre som romankompositioner, men Shirley har sina fördelar med det breda upplägget, med mer klarspråk om kvinnornas situation och att den utspelas mot fonden av motsättningarna under den tidiga industrialismen.

Shirley av Charlotte Brontë, Modernista 2019. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Hett i hyllan #146 – Letters to Alice

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

När jag nu tittar närmare på Fay Weldons bok Letters to Alice förstår jag inte varför den har stått så länge och väntat på bokvagnen. Den verkar mycket intressant. Fay Weldon har här skrivit ett antal essäer i brevform som handlar om varför man idag (1980-talet) bör läsa Jane Austen. Breven är ställda till en fiktiv ung student som heter Alice. På bokens baksida läser jag:

Alice, eighteen year-old student, has green spiky hair and is an aspiring novelist. A child of the modern age, she recoils at the idea of reading Jane Austen.
In a sequence of wonderfully original letters reminiscent of Jane Austen’s to her own neice, ”aunt” Fay examines the rewards of such study. Not only is her correspondence a revealing tribute to a great writer – it is also a fascinating exploration of the creativity and craft of fiction itself. Profound, witty and always diverting, it is a unique and valuable collection.

Ja, vad ska jag säga? Någon gång måste jag väl ge mig tid till att läsa den här hyllvärmaren.

Letters to Alice av Fay Weldon, Coronet Books 1985.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Promenaderna i Dalby hage av Hanna Nordenhök

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En ung kvinna hittar några pärmar som beskriver händelser i de akademiska kretsarna i Lund i mitten av 1950-talet och det är kvinnans mormor som har samlat materialet. Det är ramen för Hanna Nordenhöks debutroman. Fram kommer en historia om svek och om kvinnor som gifte sig och då blev hemmafruar fast de hade kunnat arbeta och ha en karriär om förhållandena hade varit annorlunda.

I centrum av berättelsen finns den unga kvinnans mamma som var barn under 1950-talet, och att hennes mor, som är den unga kvinnans mormor, inte mår bra påverkar dottern starkt. Promenaderna i Dalby hage beskriver ett instängt, sorgligt kvinnoliv, och det görs sparsmakat och stramt. Ibland får jag en ordentlig 50-talskänsla av att läsa den strama texten som har precis de rätta orden och där det inte finns ett ord för mycket. Författaren har full kontroll över språket. Promenaderna i Dalby hage är Hanna Nordenhöks debutroman, men det är inte hennes litterära debut. Före den här boken hade hon kommit med två diktsamlingar och också skrivit dramatik.

Som ofta när författaren skriver sparsmakat och stramt blir effekten dramatisk. Berättelsen blir känslosam fast den inte är känslosamt berättad. Naturligtvis kan jag inte veta om den unga kvinnans mormor hade mått bra om hon haft andra möjligheter. Hon är tydligen inte den enda frun i de akademiska kretsarna som tar lugnande medel men romanen innehåller även svek som kan vara svårt för vem som helst. Dock kan hon ha varit särskilt skör och kanske skulle hon ha haft problem hur förhållandena än hade varit. Men i och med det får romanen större dimensioner. Den är ingen pekpinneaktig historia som visar vilka följder kvinnors situation under 1950-talet kunde få. Romanen har djup och osäkerhet. Det handlar också om minnen. Vad minns vi? Vad har den unga kvinnans mormor valt att spara i pärmarna?

Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök, Norstedts 2011.

Tisdagstrion – De längsta böckerna jag har läst

~ Mösstanten ~ 30 kommentarer

Om de längsta böckerna skulle betyda de som har tagit längst tid att läsa skulle Ulysses ligga i topp för jag har inte kommit igenom den än fast jag började i somras. Men mer rimligt är att tolka dagens tema som de mest omfångsrika böckerna. Om de här tre exakt är de mest omfångsrika böcker som jag har läst är jag inte helt säker på, men många sidor har de så detta får bli min trio idag.

2666 av Roberto Bolaño läste jag för ganska länge sedan. 2666 har tre spår som löper samman i Santa Teresa som är en ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. I Santa Teresa härskar korruption och knarkhandel och många kvinnor är prostituerade. De tre spåren är några litteraturvetare som letar efter en försvunnen författare, en sportjournalist som kommer till staden för att bevaka en boxningsmatch och en mentalt instabil filosofilärare som försöker skydda sin dotter från ondska. Det var ganska länge sedan jag läste den här boken men jag minns att jag tyckte att den var bra. En stark upplevelse. 1053 sidor.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk var också en stor upplevelse att läsa. Den handlar om sektledaren Jakob Frank som levde på 1700-talet i Polen, Österrike, det som idag är Tyskland och det Osmanska riket. En bok som jag gav fem stjärnor. Jag har skrivit om boken här på bloggen så titeln är en länk till min text. 1063 sidor.

Tornet av Uwe Tellkamp handlar om de högutbildade familjerna Hoffmann, Tietze och Rohde i stadsdelen Tornet I Dresden, högt över den övriga staden. Tiden är DDR:s sista sju år där människorna lever med angiveri och måste balansera försiktigt och väga sina ord för att klara sig. Musik och läsning ger näring och skämt om regimen fungerar som en ventil. Romanens undertitel är ”en historia från ett sjunket land” vilket säger en del om stämningen. En bra bok som är prisbelönt i Tyskland. 971 sidor.

Det var tre tegelstenar som jag rekommenderar. Om du vill ha tips på fler kan du titta in hos Ugglan & Boken.

Ganska många böcker …

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

fick jag på födelsedagen och det var helt enligt önskan. Jag har läst dem för länge sedan och kom plötsligt på att jag ville ha dem. Förhoppningsvis leder det till att jag läser dem igen. Presenten bör också medföra att vi skaffar oss fler bokhyllor för som det är nu får de faktiskt inte plats.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust kom i översättning av Gunnel Wallquist mellan 1964 och 1982. Det måste ha varit på 1980-talet jag läste dem. Den här blå utgåvan kom 2021 och förlaget är Bonniers. Det är samma översättning vilket inte är så konstigt. Den fick mycket bra kritik när böckerna kom och det måste ha varit ett gigantiskt arbete att översätta alla dessa knappt 4 000 sidor text.

Det här är böcker som kräver eftertänksam läsning och som känns bra att ha istället för att låna dem..

Modersmjölken av Nora Ikstena

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Modersmjölken handlar om tre generationer kvinnor i Lettland och tiden är när landet var ockuperat av Sovjetunionen med allt vad det innebar av deportationer, förtryck och varubrist. Den yngsta är dotter till en kvinnlig läkare och det är ömsom hon och modern som berättar. Läkaren förmår inte ta hand om och amma sitt nyfödda barn. Hennes dotter får växa upp hos morföräldrarna.

Det är en hjärtskärande historia som Nora Ikstena berättar om en mor som hindras i sin forskarkarriär, som blir förvisad till att arbeta som läkare på landsbygden och som lider av depression. Och en dotter som får sin trygghet hos morföräldrarna. Så Modersmjölken berättar om ockupationens villkor genom en finstämd skildring av en familj. Relationerna och känslorna är mycket trovärdiga. Dotterns sorg och växande och styrka och mormoderns och hennes nye mans lugna eftertänksamma styrka gestaltas fint. Likaså dotterns stora kärlek till sin mor. Det blir en slående kontrast mot flickans mor som älskar sitt barn men har så stora problem med sig själv att hon inte förmår att i praktiken och på sikt bry sig om sitt barn.

Romanen är både mycket vacker, med lysande naturbilder och mycket precis i sitt skildrande av regimens vackra ord och den krassa verkligheten. I skolan gäller det att säga rätt och att läsa rätt litteratur. Scenerna när dottern kallas in till rektorn för att frågas ut om sin mor är grymma. Författaren gestaltar så att det känns i min kropp när jag läser. Berättelsen driver framåt hela tiden.

Trots att Modersmjölken handlar om svåra förhållanden och är så bra skriven att det gör ont när jag läser är den inte en svart skildring. Allt det vackra som finns i romanen och förändringarna som sker i slutet och som kommer att resultera i ett fritt Lettland gör att jag minns den som ljus.

Modersmjölken av Nora Ikstena, Tranan 2020. Översättning: Juris Kronbergs.