Astarte av Karin Boye

Astarte är en av fyra romaner som finns i den här boken som jag köpte på årets bokrea. Den är ingen traditionell berättelse där vi får följa en huvudperson. Den är mer en bild av en tid, av det moderna konsumtionssamhället. Astarte kom 1931 och det är den nya tiden med allt fler automobiler, med reklam, nya hus, alltfler unga flickor på kontor och i bakgrunden industrier som tillverkar allt det nya som det skrivs om.. Detta ses och berättas av en författare som ser det hela ovanifrån. Det finns ingen romanperson att riktigt identifiera sig med, men det behöver inte vara fel. En roman kan se ut nästan hur som helst och denna ironiska, kanske lite satiriska gestaltning av den nya tiden är väl värd att läsas.

Karin Boyes bilder av staden Stockholm är både mörka och glittrande. De ger en stämning och en stark känsla för tiden så som jag uppfattar den. Jag var ju inte där. Det moderna tar alltså stor plats i Astarte. Det mer gammaldags finns i den lilla staden Riltuna, men staden växer och de moderna tiderna börjar påverka även där.

Romanen handlar om samhället och mänskliga relationer sedda uppifrån eller från sidan. Förhållandet mellan kvinnor och män är betydelsefullt i berättelsen, mäns syn på flickor och kvinnor och kvinnors agerande i förhållande till det. Bitvis känns det som om allt kan köpas och säljas, även mänskliga relationer.

Karin Boye ser alltihop med ett kritiskt öga, men det är ingen överdriven satir det handlar om. Författaren arbetar med mindre medel och romanen är både finstämd och kritisk. Den är som sagt väl värd att läsas och känns på sätt och vis modern också idag. Astarte var Karin Boyes debutroman, men hon hade redan tre diktsamlingar bakom sig när den publicerades.

Astarte av Karin Boye ur samlingsboken Romaner, Modernista 2022.

Tisdagstrion – Något runt i titel eller handling

En fördel med tisdagstrion är att den leder till att jag plockar ut böcker från min läslista som det annars skulle ha dröjt mycket längre innan jag läste. Så har jag alltså nyligen läst Absolut noll av Anna Fock. En nolla är ju rund. Romanen utspelas i St Petersburg och handlar om ett gäng ungdomar och huvudpersonen Nikita är bög. Det är en levande skildring av människor och av en stad där bögar lever farligt och där polisen är korrumperad. Absolut noll kom 2013 och nu tio år senare har situationen sannerligen inte förbättrats för Nikita och hans vänner.

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg är ny i år. Den handlar om Per som fyllde fyrtio för några år sedan. En söndag tar hans far med honom på en guidad tur i Stockholm. Han har hyrt den lilla bussen så det är bara fadern Per och den kombinerade chauffören och guiden som reser runt i staden. Cirkelns fyra hörn är en berättelse där allting flyter, är fragmentariskt och kaotiskt och där fadern avslöjar familjehemligheter mitt bland utflyktsmål, guidetexter som kommer ur högtalarna och fikastunder med termoskaffe i ett dimmigt Stockholm.

Det här runda temat var lite svårt ändå, tyckte jag, så vilken bok skulle bli den tredje? Som ni ser tjatar jag återigen om Månen vet inte av Niklas Rådström. Men den boken är faktiskt värd att tjatas om, en mycket fin barndomsskildring baserad på Niklas Rådströms förhållande till sin farmor. Läs den gärna om du inte har gjort det. Månen vet inte är den första delen i en självbiografisk trilogi. De andra delarna är Medan tiden tänker på annat och Spårvagn på Vintergatan. Månen vet inte kom 1989.

Vill du ha fler boktips kan du gå till Ugglan & Boken. Det är därifrån vi får alla spännande teman till tisdagstrion.

Nu har jag bytt diktsamling – Från Martinson till Glück

Efter att ha läst fram till den sista avdelningen i Harry Martinsons diktsamling Vagnen, tar jag en paus från honom. Istället läser jag nu Vita Nova av Louise Glück. Den har väntat länge på bokvagnen, antagligen för att det inte är en översättning, men jag hoppas att det ska gå bra ändå. Jag återkommer till Vagnen senare.

Från en Nobelpristagare till en annan alltså. Louise Glück fick Nobelpriset i litteratur 2020.

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg

Berättaren är en man som heter Per och som bor i Stockholm. Han får en hemlig present av sin far. Det är en alldeles för sen present. Per fyllde fyrtio år för fyra år sedan. Nu har han bara fått veta att han ska gå upp tidigt på söndagsmorgonen och när han står i lägenheten och tittar ner på gatan stannar en minibuss utanför huset. Presenten visar sig vara en guidad tur med Stockholm Citytours. De enda passagerarna är fadern och Per. Chauffören och guiden är en kvinna.

Det blir en underlig dag. De åker från det ena stället till det andra och guidetexter spelas upp i högtalarna om en gammal vikingaby, om atomreaktorn som byggdes under KTH, om en trafikolycka med en rysk diplomatbil och mycket mer. Detta sker på både sannolika och osannolika platser. Dagen är mycket dimmig, Per vet inte vad som ska hända och under resan börjar hans far avslöja händelser ur familjens förflutna. Det är avslöjanden som borde berättas i lugn och ro vid ett helt annat tillfälle, upprörande och omvälvande avslöjanden som varvas med det som händer under bussturen och med guidetexter som spelas upp. Resultatet blir kaotiskt, det blir flytande. Vad är sant och inte? Vad har verkligen hänt? Allt blir fragmentariskt och ogreppbart. Det är nog för att få tag i en livboj som Per ringer hem till sin fru och sin lille son ett flertal gånger.

Jerker Virdborg kan konsten att skapa en berättelse där läsaren inte vet och inte förstår, men som samtidigt är mycket konkret. Vi får veta vad som händer, vad personerna gör och säger och vilka platser de befinner sig på. Men vad det handlar om egentligen och hur det ska tolkas, det är nog mycket upp till läsaren själv. Kanske är det en gestaltning av den mångfacetterade och svårgreppbara tillvaro som vi befinner oss i. Berättelsen känns inte helt utan hot. Det skulle kunna hända något hemskt. Vi vet inte. Romanen är spännande att läsa och jag tycker om Jerker Virdborgs språk och sätt att skriva. Rekommenderas. Men förvänta dig inte en vanlig berättelse.

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg, Bonniers 2023.

Hett i hyllan #202 – Geniernas återkomst

Geniernas återkomst av PC Jersild är så vitt jag förstår en slags roman i krönikans form. På omslagets baksida läser jag att Geniernas återkomst berättar historien, inte som den bevisligen gick till, utan som den på fantastikens villkor kunde ha blivit. Boken är alltså en hopgjugen världshistoria, en exposé över människans utveckling från apstadiet och fram till vår tid – och ytterligare en liten bit in i framtiden.

Boken publicerades 1987 så en liten bit in i framtiden har vi nog redan passerat. Vi vet alltså hur det verkligen blev, men det hindrar inte att jag blir nyfiken och gärna vill läsa boken. För inte alls länge sedan läste jag PC Jersilds satiriska roman Djurdoktorn och den gav mersmak. Någon gång, jag vet inte när, tänker jag läsa också denna.

Geniernas återkomst av PC Jersild, Bonniers 1987.

Drottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor av Carina Burman

Med deckargenrens guldålder menas tiden från 1920 till en bit in på 1960-talet ungefär. Det handlar om författare som de flesta av oss känner igen, som Agatha Christie, Dorothy Sayers, P.D. James, Ruth Rendell, Maria Lang och Kerstin Ekman. Men inte bara om dem. Carina Burman skriver om hur deckargenren utvecklades från 1800-talet och framåt och hon tar upp många författarskap som i varje fall jag inte hade någon aning om.

Efter att ha läst boken blir jag nyfiken på de brittiska författarna Josephine Tey (1896-1952) och Margery Allingham (1904-1966). På Wikipedia ser jag att Allingham räknas som en av guldålderns fyra stora tillsammans med Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ngaio Marsh (1895-1982) som skrev pusseldeckare. I Burmans bok nämns Ngaio Marsh i stort sett bara. Orsaken är att hon kom från Nya Zeeland och att Carina Burman koncentrerar sig på brittiska, svenska och finlandssvenska författare. Men eftersom jag antagligen aldrig har läst Ngaio Marsh blir jag nyfiken också på henne. Den här boken gör att jag kollar upp författare på Wikipedia och det ena leder till det andra.

En svensk författare som jag blir nyfiken på är Elisabet Kågerman (1920-1997). Men fast det finns stora möjligheter att låna deckare av de båda brittiska författarna och av Ngaio Marsh från Götabiblioteken är det sämre ställt med Elisabet Kågerman. Av henne finns bara en bok på Östergötlands bibliotek och det är ingen deckare. Men de finns på andra bibliotek så är man östgöte kan man låna deckarna via fjärrlån. Man kan också köpa E-böcker i nätbokhandeln och hitta hennes deckare antikvariskt.

Carina Burman har under alla år läst deckare som förströelse, något helt annat än den tyngre litteratur som hon har läst i jobbet. Hon har valt att skriva om författare som har fungerat bra att läsa för just henne och andra författare och böcker som har lett fram till dem hon tycker är bra eller som hon av andra orsaker vill ha med. Hon skriver med lust men också med ett kritiskt öga. Det är mycket käcka flickor och en hel del fördomar i många av böckerna och många anser hon är alltför platta och skrivna alltför mekaniskt.

Drottningar och pretendenter är en personligt skriven essäbok, men den kan även användas som en begränsad uppslagsbok av den intresserade läsaren. Boken är underhållande och spännande för den som gillar guldålderns deckare. Kan den också vara något för den som läser annan slags spänningslitteratur? Kanske, men man får nog vara lite vidare intresserad än att bara läsa för spännings skull.

Carina Burman skriver kunnigt och jag blir både underhållen och lär mig en hel del genom den här boken. Den är lättläst och och har en ton som stämmer bra med genren. Om det fattas några viktiga författarskap är jag inte i stånd att avgöra. Men vad man än anser om detta är Deckardrottningar och pretendenter uppbyggd av just den deckarlitteratur som på olika sätt har betytt mycket för för författaren och också för många andra, och det är ett stort plus att boken är personligt färgad.

Deckardrottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor av Carina Burman, Bonniers 2023.

Tisdagstrion – Änglar och demoner

Onda andar av Fjodor Dostojevskij handlar om anarkister i 1870-talets Ryssland. Huvudpersonen Stavrogin är ledare för en terrorcell där man utbildar attentatsmän. Romanen har ett stort persongalleri och när jag läste den för ganska länge sedan hade jag vissa svårigheter att ta mig igenom den. Kanske var jag för trött. Men boken är intressant och de politiska strömningarna som gestaltas i den känns fortfarande aktuella. Onda andar publicerades första gången 1872.

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist. Tisdagstrion har nu äntligen fått mig till att läsa den här romanen som jag har tänkt på så länge. Jag har alltså läst den men inte hunnit få ut något inlägg om den på bloggen. Det kommer. Nedstörtad ängel är en kort roman som handlar om ett äktenskap, ett monster och om kärlek. Kanske kan man säga att den här boken innehåller hela dagens tema, en nedstörtad ängel blir väl en demon. Nedstörtad ängel gavs ut 1985.

En ängel vid mitt bord är den andra delen av den Nya Zeeländska författaren Janet Frames självbiografi. Del ett är Till landet Är (To the Is-Land 1982) och del tre är Sändebud från spegelstaden (The Envoy From Mirror City 1984). Janet Frame var intagen på mentalsjukhus i många år och var felaktigt diagnosticerad med skizofreni. Hon undgick med nöd och näppe att bli lobotomerad när hennes första novellsamling publicerades år 1951. En ängel vid mitt bord kom på originalspråket 1984 med titeln An Angel at My Table.

Om du vill få tips om fler böcker på temat änglar och demoner kan du gå till Ugglan & Boken.

En hund begraven – novell av Ross Macdonald

Mitt första försök att läsa hårdkokt slog inte väl ut. Jag har alltså läst Ross Macdonalds novell En hund begraven som finns i svensk översättning i antologin Hårdkokta herrar som Jan Broberg har satt samman.

Fay Hooper ringde mig tidigt på morgonen dagen efter det att hennes hund hade försvunnit. I vanliga fall var hennes röst som violiner i en wienervals men just nu var violinerna ostämda. Hon lät som om hon hade gråtit.
”Otto är borta.” Otto var hennes ettåriga schäfer. ”Han hoppade över stängslet i går eftermiddag och sprang sin väg. Eller också blev han stulen.”

Så börjar novellen och det är gott och väl. Det väcker intresse och man vill gärna veta vad som har hänt och hoppas att hunden inte har råkat ut för något hemskt. Man kan heller inte från början ana vad som händer på slutet. Men hur är berättelsen utförd? Den består av en massa händelser staplade på varandra. För mig blir det platt och dött och slutar med jaha, det gick snabbt det här och jag bryr mig inte det minsta om det.

Är det sådan hårdkokt litteratur är? Det kan jag väl aldrig tro. Det är så många som håller den högt. Kanske var Ross Macdonald ingen bra novellförfattare, men mycket bättre när han skrev romaner? Det här liknar mest ett skelett som skulle behöva fyllas ut till en längre berättelse.

Är det en parodi? Jag förstår inte varför den här novellen är utvald till antologin. Detta är den enda novellen i boken av just Ross Macdonald. Är det bara så att jag inte begriper det här? Inte har fattat själva poängen? Jag måste nog undersöka den hårdkokta genren lite närmare.

En hund begraven av Ross Macdonald- novell ur antologin Hårdkokta herrar, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund.

Absolut noll av Anna Fock

Nikita är en ung kille som bor i St Petersburg. Han är bög och vi får uppleva vad som händer honom och de andra som ingår i hans gäng. Det är mycket alkohol och festande, det är gayklubbar, Nikitas mor som bor utanför staden, hans arbete som biografmaskinist och hans kontakt med den mer välbeställda och intellektuella familjen som tog hand om honom när hans far hade gått bort.

Absolut noll är en dramatisk berättelse där det händer en hel del. Det är ett supande utan like, det är poliser som tar undan delar av knarkbeslag för att tjäna pengar, över huvud taget ett hårt och mycket godtyckligt samhälle där du inte kan vara säker på vad som händer härnäst. Där finns rikedom och stor fattigdom. De homosexuellas situation är svår. Ja, det finns gayklubbar, men ute på gatorna kan livet vara farligt. Polisen är fullständigt korrumperad och tar in bögar ibland och behandlar dem mycket illa på polisstationen. Som tur är, kan man tro, visar sig en av poliserna vara en gammal skolkamrat till Nikita och han räddar honom och hans vänner i en mycket besvärlig situation. Men den bekantskapen leder till något ännu värre.

Jag vet inte alls hur det var i St Petersburg på 2010-talet, men berättelsen och människorna i boken verkar mycket trovärdiga. Anna Fock har skapat människor och inte figurer och jag känner med Nikita när jag läser och undrar hur det ska gå för honom. Det enda som inte känns trovärdigt är bokens slut, men det må vara hänt. Staden och miljön är också fint skildrade med reservation för att jag aldrig har varit där. Men det känns äkta. En bra debut, med andra ord och Anna Fock fick också både Katapultpriset och Borås tidnings debutantpris.

Absolut noll av Anna Fock, Ersatz 2013.

Hett i hyllan #201 – Three classic novels

I bokhyllan finns inte bara The Black Cloud av Fred Hoyle utan också denna bok med tre av hans romaner. Fred Hoyle (1915-2001) var en vetenskapsman och science fictionförfattare från Storbritannien. Han har skrivit en rad romaner och i denna volym finns Ossian´s Ride (1959), October the First is Too Late (1966) och Fifth Planet (1963). Fifth Planet skrev han tillsammans med sin son Geoffrey som också är science fictionförfattare.

The Black Cloud, som jag har skrivit om tidigare, är översatt till svenska med titeln Det svarta molnet (1958).
Ossian´s Ride är översatt med titeln Caraghs gåta (1960) och Fifth Planet med titeln Den femte planeten (1966).

Om Fifth Planet kan man läsa på bokens baksida:
Another star is due to pass close to the sun, close enough for conventional spacecraft to reach it. Signs of chlorophyll are detected on one of its worlds, suggesting that it supports life. Rival Soviet and US expeditions are launched to visit it. But what will they find on the ”Fifth Planet”?

Fast jag skrev om The Black Cloud redan för ett år sedan har jag inte läst den ännu och jag kommer att läsa den först, innan jag eventuellt ger mig på någon av de här tre romanerna, så vi får se hur det blir, om jag kommer att läsa dem.

Three classic novels: Ossian´s´Ride, October the First is Too Late by Fred Hoyle. Fifth Planet by Fred and Geoffrey Hoyle. Gollancz 2016.

Hett i hyllan där vi visar upp våra olästa böcker drivs av Bokföring enligt Monika.