Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko

Alldeles före den 22 februari i år reste Oksana Zabuzjko till Polen för att presentera en bok. Det var första gången på länge som det var möjligt på grund av pandemin. Hon packade en liten väska med ombyte för ett par dagar. Så kom Rysslands invasion och hon blev kvar. Hon hade inte tillgång till sin dator och sitt bibliotek där det fanns många böcker på ukrainska som inte kan lånas utomlands, men hon började ändå skriva på den här boken. Den består av en essä på 156 sidor, en mycket skarp och rak skrift som jag hoppas att många vill läsa.

Själv är jag inte kunnig när det gäller Ukraina och dess historia. Jag får ta de fakta som finns i boken rakt av, men jag tror nog att de stämmer. Det som är så bra med Den längsta av resor är att den är så rak, så ovillkorlig och tydlig. Här skärs Ukrainas historia och Rysslands agerande ut klart och tydligt, vredgat och lättläst. Det är mycket nyttigt för mig, och även för många andra i väst, kan jag tänka.

Själv är jag mycket av en å ena sidan – å andra sidan-människa. Men är man överfallen av en stor diktatur krävs något helt annat. Dessutom seglar så mycket information och desinformation omkring på nätet och i medierna. Är Putin sjuk? Är han galen? Man måste förstå att han känner sig hotad av väst. Och så vidare. Men Oksana Zabuzjko visar i den här essän att politiken som har lett fram till invasionen är en gammal linje och att talet om att Ukraina egentligen inte finns har funnits där i många, många år. Under tsarer likaväl som under Sovjetunionen har det ukrainska folket och kulturen och språket förtryckts. Ryska har varit rådande. De som har skrivit och sjungit på ukrainska har förföljts. Så det är samma tongångar nu som förr och att den ryska militären plundrar och för nyttiga och värdefulla föremål från Ukraina till Ryssland är samma agerande som förr. Bland det hemskaste som människorna i Ukraina har varit med om var den stora hungersnöden under Stalin. Maten som producerades i Ukraina gjorde säkert stor nytta i Ryssland medan ukrainarna svalt.

Dessutom visar författaren på hur den ryska säkerhetstjänstens plan ser ut för att överta olika länder. En viktig del i den planen är desinformation och propaganda och att skapa oro och spela på motsättningar i ett land. Det är den ryska säkerhetstjänsten naturligtvis inte ensam om. Så har även andra länder i världen agerat. Men nu gäller det Ukraina och sådan har den ryska politiken varit i åratal. Så har de gjort i Ukraina och så håller de på i Moldavien just nu.

Essän innehåller mycket mer men det får räcka med detta. Läs gärna Den längsta av resor. Där finns mycket att ta till sig och mycket att fundera över.

Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko, Norstedts 2022. Översättning: David Szybek.

Hett i hyllan #180 – Krigshundarna

De hade svetsats samman redan under inbördeskriget i Kongo. Gång på gång återvänder de till Afrika för att mot god betalning utöva sitt yrke. Det enda de kan är att döda. De behärskar det till fulländning.

Den här thrillern av Frederick Forsyth handlar alltså om ett gäng legosoldater. Den kom på originalspråket redan 1974 och på svenska 1985, men tyvärr kan man inte säga att storyn verkar inaktuell. Sånt händer också idag. De här männen får i uppdrag att ordna en statskupp i det fiktiva landet Zangaro. De ska störta den halvgalne, diktatorn som är styrd av ryssarna och som kontrollerar landets fyndigheter av platina. Men det går visst inte riktigt så som deras ledare tänkt sig.

Vill jag läsa den här boken? Jag tror nästan inte det. Om jag vill läsa en spännande bok väljer jag nog hellre något annat.

Krigshundarna av Frederick Forsyth, Bonniers 1985. Översättning: Claës Gripenberg.

Hett i hyllan där vi tittar närmare på våra olästa böcker drivs av Bokföring enligt Monika.

Fursten av Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli (1469-1527) bodde i Florens som var en av de många staterna i Italien under fjorton- och femtonhundratalet. Det var många olika furstendömen och kungadömen som kämpade om makten i Italien på den tiden, också den franske kungen och påven, och för att lyckas i striderna gick de ibland samman i olika allianser. Det var en orolig tid med många krig och belägringar, en farlig tid både för folket och de som styrde.

Machiavelli gjorde karriär inom stadsförvaltningen i Florens och hade också diplomatiska uppdrag. Bland annat reste han till den franske kungen Ludvig XII. Han visste alltså mycket om politik och wmaktkamp och han blev själv anklagad för konspiration och fängslad och torterad när släkten Medici återtog makten i Florens. Han blev så småningom frigiven och de senare åren i sitt liv ägnade han åt att skriva och det var då han skrev Fursten som har blivit en klassiker och som har diskuterats och debatterats sedan dess.

Fursten handlar om makt, om hur en furste kan manövrera för att ta makten och hur han sedan bör styra för att behålla den. Fursten bör skapa en stark stat. Han bör belöna dem som kan stödja honom och straffa dem hårt som motarbetar honom. Machiavelli tar upp olika exempel ur historien om hur härskare har gjort. Om fursten styr sin stat bra har också folket nytta av det, men det handlar absolut inte om demokrati. Fursten måste dock ha folkets stöd och han måste vara respekterad. Det blir han bland annat genom att agera konsekvent och ofta skoningslöst. Att de lägsta i samhället tillhör folket menar Machiavelli kanske inte. Antagligen menar han borgarna, alltså köpmännen och hantverksmästarna. Men det är en spekulation från min sida.

Fursten är en intressant bok som har levt vidare genom århundradena och som fortfarande känns relevant att läsa. Politik är ju ofta maktkamp och runt om i världen har vi härskare som styr, som manövrerar, som startar krig och som kan vara skoningslösa. Det är inte svårt att hänga med i Machiavellis resonemang i Fursten och jag är glad att jag äntligen har läst den.

Fursten av Niccolò Machiavelli, Atlantis 2012. Översättning: Paul Enoksson.

Usprungligen publicerades Fursten 1532, alltså efter Machiavellis död.

Min text här är en mycket ytlig presentation av Fursten. Lite mer ingående kan du läsa om Machiavelli och Fursten på Wikipedia. Där finns också exempel på litteratur för den som vill tränga djupare in i ämnet.

Tisdagstrion – Blod, svett och tårar

Den här tisdagen har jag två böcker som jag har läst och en som jag har reserverat på biblioteket men inte fått hem ännu. Den reserverade boken är Kläda blodig skjorta av Maja Larsson. Den är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen och den handlar om graviditet och att föda under de senaste 150 åren och under den tiden har oerhört mycket hänt – från hemförlossningar till storsjukhus. Jag länkar till förlaget.

Svettats har Maja Ekelöf gjort i arbetet som städerska och förresten har hon säkert upplevt även blod och tårar i sitt liv som fattig fembarnsmamma. En del om hennes liv och tankar kunde man läsa om i boken Rapport från en skurhink som hon vann en romantävling med på 1970-talet. Den här biografin, Jag har torkat nog många golv, av Nina van den Brink har jag precis nyligen läst men inte hunnit få ut något inlägg om den på bloggen. Det kommer. Också den här boken är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen i år.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak får stå för tårar. Huvudperson i romanen är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Romanen handlar om människor som lever vid sidan av samhället, som kan utnyttjas grovt av de mer välbeställda men som inte passar in i den snäva normen för hur en god medborgare ska vara och bete sig. Leila har vänner som sörjer henne och som inte vill att hon ska hamna på de bortglömdas begravningsplats.

Det var mina tre på temat Blod, svett och tårar. Om du vill få tips på fler böcker kan du gå till Ugglan och boken.

Nytt på bokvagnen

Två nya böcker att läsa och ta hand om. Omständigheter av Annie Ernaux, årets Nobelpristagare i litteratur, har kommit från nätbokhandeln. Den handlar om hur Annie Ernaux blir gravid år 1963, då en gravid ogift ung kvinna möttes med hån och svårligen kunde studera vidare. Annie Ernaux har aldrig kommit över det traumat och boken är skriven först fyrtio år senare.

Nyligen kom också antologin Under Ukrainas öppna himmel. Den köpte jag efter att ha sett den hos Hannele. Tack för det tipset! Den innehåller texter av en lång rad ukrainska författare, översatta av en lång rad översättare, om hur Ukraina invaderades av Ryssland. Den innehåller mycket poesi, ser jag, dagboksanteckningar, dramatik och essäer. Boken är ett samarbete mellan Ariel förlag och Svenska PEN. Allt överskott från försäljningen går via Svenska PEN:s akutfond till Svenska PEN:s stödarbete för Ukraina.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022

Under Ukrainas himmel – Röster ur ett krig, Ariel förlag 2022. Redaktörer: Mikael Nydahl och Khaled Saghir.

Vem kan segla av Eva-Marie Liffner

En som kunde segla, eller i varje fall bygga skepp var Fredric Henrik af Chapman (1721-1808). I Eva-Marie Liffners roman är han gammal och då boende i Karlskrona där det stora örlogsvarvet fanns. Men romanen handlar mest om hans yngre år. Den gamle mannen ser tillbaka och minns det han har varit med om. Chapman föddes i Göteborg. Han hade ett växlande liv och han arbetade på skeppsvarv på många orter, Göteborg, Karlskrona, Stralsund, Sveaborg och Stockholm. Efterhand förde han in mer vetenskapliga metoder i skeppsbyggandet. Det är intressant att notera att precis som Rousseau levde Chapman med en kvinna som inte var hans hustru. Av konvenansskäl kunde han inte gifta sig med en kvinna av lägre stånd.

Men Vem kan segla är en slags saga där många myter och föreställningar både till lands och till havs påverkar berättelsen och Chapmans liv. En framträdande myt är den om den sjunkna staden Vineta. Det verkar inte otroligt att Chapmans tänkande kunde vara färgat både av den tidens vetenskap och av övertro. Eva-Marie Liffner brukar ju alltid ha några övernaturliga inslag i sina romaner och hon är skicklig på att väva ihop verkligheten med det overkliga. Det gör hon också här och för mig framstår det övernaturliga som en naturlig del av människornas tänkande på den tiden.

Det var oroliga svåra tider. Sverige styrdes hårt av kungamakten och när Chapman började komma upp sig fick han passa sig för att inte hamna i onåd. Krigen var många. Det tjänade Chapman på eftersom kronan behövde örlogsfartyg. Folket vann naturligtvis inget på detta. Krigen var kostsamma. Män skrevs ut till krigstjänst. Otaliga dog, bland annat när örlogsfartyg gick under i sjöslagen. Dessutom spreds farsoter och epidemier genom krigen. Det här finns också med i romanen och blir i viss mån en kontrast till Chapmans liv. Sammantaget blir romanen en sjuttonhundratalssaga som för mig känns riktig. Så här kunde det nästan ha varit. Och som vanligt vid läsning av Eva-Marie Liffners romaner sitter språket, atmosfären och det som händer ihop i en enhet som är spännande att ta till sig.

Vem kan segla av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2019.

Hett i hyllan #179 – Smålandshistorier

Albert Engström (1869-1940) föddes i Småland, närmare bestämt i Bäckefall i Lönneberga socken. Snart flyttade familjen till Mariannelund och sedan, när Albert Engström var nio år, till det lilla stationssamhället Hult där hans far blev stationsinspektor. Jag kan tänka mig att en del av historierna i den här boken är sådana som Albert Engström minns, som har blivit berättade under hans barndom. Kanske har han broderat ut lite och ändrat för att få den effekt han ville ha.

Jag är inte särskilt intresserad av Albert Engström, men jag kommer själv från Småland och när jag tittar i den här boken verkar historierna vara ganska roliga. Den vill jag nog faktiskt läsa lite i. Där finns också illustrationer av författaren själv.

Smålandshistorier – Ur samlade berättelser av Albert Engström, Vårt hems förlag 1929.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg

Oceanen är en roman om Jean-Jacques Rousseau. Hösten 1765 tillbringade han 45 dygn på Île Saint Pierre, en halvö i Biennesjön i republiken Bern. Det kan tänkas vara idylliskt men Rousseau var inte där frivilligt. Han hade blivit mycket omtalad på grund av att han hade kritiserat staten och samhället och religionen i verken Om samhällsfördraget och Émile eller om uppfostran. Båda böckerna förbjöds i Frankrike och i Genève. Han var tvungen att fly från Frankrike till staden Môtiers i Schweiz där han levde under beskydd av Fredrik II av Preussen. Men efter en tid måste han ge sig iväg därifrån och blev förd till Île Saint Pierre.

Jean-Jacques Rousseau var en besvärlig person som inte gav sig. Han var besvärlig också för kvinnan han hade ett förhållande med, Thérèse Levasseur som var hans hushållerska och som måste följa honom från plats till plats, som han inte gifte sig med och som fick utstå mycket hån. Hon lär också ha blivit gravid fem gånger och Rosseau hade fått henne att lämna de nyfödda till ett barnhem där de kanske skulle dö av vanvård eller lämnas bort till människor som bara ville utnyttja dem på olika sätt. Och sedan skriver han en bok om uppfostran.

Den store tänkaren är alltså inte en person som vi alltigenom kan högakta. Han har givit ett stort bidrag till tänkandet omkring samhället och religionen och hans verk läses än idag, men privat såg han tillvaron mest utifrån sig själv och sina behov. Kanske berodde det på hans bakgrund som vi också får glimtar ifrån i romanen och kanske måste det till en sådan människa för att kunna framhärda i motgången?

Frihet i tänkandet, yttrandefrihet och tryckfrihet är ett starkt tema i romanen. Det är ju bristen på dessa friheter som har fört Rousseau till en slags husarrest och det gör berättelsen mycket relevant. Att huvudpersonen är mångfacetterad, både rädd och egoistisk, bidrar till att göra berättelsen intressant. Steve Sem-Sandberg gestaltar livet på halvön i Biennesjön med känsla och atmosfär. Det känns nästan som om man är där tillsammans med Rousseau när han går i moraset och samlar växter och när han befinner sig i sitt rum som är fullt av växter på tork och där fukten kryper uppför väggarna. Att han också är sjuk, att hans prostata hindrar honom från att urinera och att detta ger honom stora smärtor bidrar också till en levande bild med flera dimensioner. Han är redan en gammal man vid en ålder av 53 år. I romanen finns mycket natur och kropp och samtidigt filosofiska tankar. Språket i romanen är en fröjd att ta del av.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg, Bonniers 2022.

Tisdagstrion – Bäst just nu

Det är en inte helt lätt uppgift vi fått av Ugglan & Boken till dagens trio – det tre bästa böckerna just nu. Det är svårt att välja bland alla bra böcker. Här tar jag upp tre bra svenska böcker som jag har läst de senaste månaderna. Det kan kanske i viss mån betraktas som omtjat. Igår skrev jag ju också om Djävulsgreppet och Ixelles, men de är alltså väldigt bra:

Djävulsgreppet av Lina Wolff, om en ung kvinna som kommer till Florens och där träffar en man som är kontrollerande och våldsam. En mycket spännande och klaustrofobisk historia. Mästerligt skriven. Boken är nominerad till det skönlitterära Augustpriset i år.

Ixelles av Johannes Anyuru handlar om en kvinna från problemområdet Ixelles i Bryssel som har tagit sig därifrån och försörjer sig genom att skapa fejkade personer och nyheter anlitad av företag och politiker. En berättelse om kärlek och längtan och kriminalitet och om dagens värld som det är svårt att orientera sig i. Också Ixelles är nominerad till Augustpriset.

Större trygghet aldrig fanns av Klas Östergren handlar om en man var familj deltog i ett projekt som gick ut på att människorna skulle leva i trygghet genom diverse försäkringar. Ett projekt som skapade fantasilösa människor utan ambition – kanske. Den handlar också om svårigheterna att förstå sig själv och orientera sig i världen som har ändrats så mycket under de senaste femtio åren.

Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna. Om du vill veta vilka böcker andra bokbloggare tycker är bäst just nu kan du gå till Ugglan & Boken.

Nominerade till skönlitterära Augustpriset

Förra måndagen offentliggjordes nomineringarna till årets Augustpris. Detta är de sex böckerna som är nominerade till det skönlitterära priset. Det är fyra romaner och två diktsamlingar och jag har läst tre av de sex.

Detaljerna av Ia Genberg, Djävulsgreppet av Lina Wolff och Ixelles av Johannes Anyuru har jag läst. Tre bra böcker som är mycket olika. Titlarna är länkar till mina inlägg om dem. Både Lina Wolff och Johannes Anyuru har tidigare fått Augustpriset, Lina Wolff för De polyglotta älskarna 2016 och Johannes Anyuru för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar 2017.

Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl har jag däremot inte läst – än. Det tänker jag göra. Den handlar om de sju systrarna Leskinen som levde isolerade i vildmarken och den ska vara inspirerad av romanklassikern Sju bröder av Aleksis Kivi. Den har jag inte heller läst. Det är inte så dumt med litterära priser. De kan få en att läsa sådant man kanske annars inte hade läst. Jag länkar till förlaget för mer information.

De två diktsamlingarna vet jag mycket lite om. Men det kan man ju rätta till. Jag kommer absolut att läsa dem så småningom fast det kommer att ta tid. Jag läser poesi, men mycket långsamt. En dikt om dagen, ungefär.
Dröm baby dröm är skriven av Jenny Tunedal och Minnen av infraröd är skriven av Iman Mohammed. Vad gäller de här två böckerna får jag erkänna att jag inte vet någonting, men det kan man ju ändra på, framförallt genom att läsa dem. Jag länkar till förlagen.

Vilken bok som vinner det skönlitterära priset får vi veta på Augustgalan 28 november.