Äntligen har jag då läst Vi for upp med mor som kom redan 2019. Det är andra delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, och det var en fröjd att läsa den efter Smirnoffs millenniumbok Havsörnens skrik. Så mycket bättre, så mycket mer liv och mycket mer spännande.

Jana Kippo och hennes bror far alltså norrut för att begrava sin mor i byn Kukkojärvi som hon kommer ifrån. Allt enligt moderns önskan. I Kukkojärvi härskar en kristen sekt. Alla är inte med i den, men pastorerna har stort inflytande över bygden. Som det brukar vara i religiösa sekter är den starkt patriarkal och kvinnorna har en helt underordnad ställning. De ska sköta hushåll och föda barn, helst riktigt många, de är ju en gåva från gud. Kvinnorna bör tiga i församlingen. Pastorerna eldar på med helvetespredikningar.

Kukkojärvi är naturligtvis inte en plats där Jana Kippo känner sig hemma, men på grund av olika omständigheter blir hon kvar och hon får mycket att ta itu med. Det händer massor i den här romanen. Förutom sekten finns många alkoholiserade och halvkriminella människor i husen runt omkring. Det är mycket elände och många dramatiska händelser. En del människor får vi bara se en sida av. De är skarpt tecknade. Men i romanen finns också djupare porträtt. Jana Kippos kusin är en medkännande och mogen och ansvarstagande man. Bilden av Jana Kippo är drastisk och kantig, men också mjuk och vi upplever hur barndom och rötter kan påverka våra vuxna liv. Jana Kippo har ett tungt bagage att bära från sina uppväxtår, men hon är också stark och klarar av svåra situationer. Det uppskattar jag.

Så i Vi for upp med mor får vi en hisnande berättelse med stor dramatik, med starka känslor men också med ömhet och omtanke. Den är både otrolig och trolig, vardagsnära och osannolik och språket är Karin Smirnoffs eget och det fungerar så bra.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris 2019.

Första delen i trilogin heter Jag for ner till bror och den tredje Sen for jag hem.

Det är år 1889 och fröken Julie läggs in på sjukhus efter att ha försökt ta sitt liv. Det är ett danskt mentalsjukhus,. Det vore alltför riskabelt att låta den unga adelskvinnan stanna i Skåne, Allt måste ske mycket diskret för att undvika skandal. I romanen är det fröken Julie själv som berättar om vad som hände efter den dramatiska midsommaraftonen. Den är dramatisk i mitt minne eftersom jag har sett Strindbergs teaterpjäs. Där var det starka känslor.

Men Rakkniven är helt annorlunda. Fröken Julie berättar mycket svalt om vad som hände sedan. Vi får en ganska eftertänksam berättelse. Det känns som om Fröken Julie berättar oss detta ganska många år senare. Hon väljer sina ord och hon väljer vad hon vill berätta. Som läsare kan man bli lite besviken eftersom man har väntat sig något mer dramatiskt. Å andra sidan kan det kännas skönt med den här raka motsatsen till Strindbergs verk, både i ton och i innehåll. För visst är denna berättelse på fröken Julies sida även om hon inte framställs som någon felfri person.

I Rakkniven får vi uppleva hur det kunde vara för en överklasskvinna som måste resa bort lite diskret för att inte skandalen skulle komma fram. I teaterpjäsen går motsättningen mellan en dekadent adel och underklassen. Och mellan man och kvinna naturligtvis. I Eva Ströms roman får vi uppleva hur en uppväxande klass av företagare och entreprenörer tar över. Den gamla adeln är trött och gammaldags och har ingen framtid. Den finns hos företagarna. Vi får också uppleva en annan slags man. Den nye mannen, kanske? En sådan man som en emanciperad kvinna vill ha? En som resonerar lugnt, som behandlar sin hustru som en jämlike och som kanske till och med tycker att det är bra att hon yrkesarbetar. Både det borgerliga livet och tiden hos Birgittinernunnorna i Rom – Ja fröken Julie far ut i Europa – framställs som ljusare och mer positiva än livet på adelsgodset i Skåne. Sammantaget tycker jag att Rakkniven är en intressant berättelse som är väl värd att läsas.

Rakkniven av Eva Ström, Bonniers 2018.