In the Nevada desert, an experiment has gone horrible wrong. A cloud of nanoparticles – micro-robots – has escaped from the laboratory. This cloud is self-sustaining and self-reproducing. It is intelligent and learns from experience. For all practical purposes, it is alive.
It has been programmed as a predator. It is evolving swiftly, becoming more deadly with each passing hour.
Huga, huga! Titeln syftar på oss. Det är vi människor som är bytet och alla försök att förstöra dessa nanopartiklar har misslyckats.
Efter att ha läst texten på omslagets flik tänkte jag att Prey kan vara en mycket spännande bok samtidigt som den handlar om ett problem som kan bli verklighet. Hur går det med AI? Tänk om intelligens skapad av människan blir självständig och vill ta över världen. Och hur är det med alla hemska vapen som människan har konstruerat? Förvaras de säkert?
Prey av Michael Crichton, HarperCollins 2002.
Prey är en av alla hyllvärmare av Michael Crichton som vi har i bokhyllan. Jag kan nog tänka mig att läsa den.
Anna Bouverie är gift med en präst sedan ganska många år. De har tre barn, två döttrar och en son och den äldsta dottern har flyttat hemifrån. Annas ”arbete” är att vara prästfru. Hon delar ut församlingsbladet, hon ordnar den årliga middagen för personalen i församlingen. Hon svarar i telefon dagarna i ända och lämnar meddelanden till sin man. Hon tvättar och stryker mannens ämbetsdräkt och kyrkobasarer och blomsterutsmyckning i kyrkan tillhör också hennes ansvar, fast en del är utdelegerat till kvinnor i församlingen.
De bor på landsbygden och den allmänna meningen i församlingen är att prästfrun inte ska gå ut i arbetslivet och det är också hennes mans åsikt. Kanske mest för att han inte vill stöta sig med de dominerande församlingsmedlemmarna. Det känns lite konstigt att det ska ha gått till på det viset ända fram till 1990-talet, men så kunde det kanske vara. Annars vet vi ju att prästfruar i historien har arbetat mycket, fast det inte har kallats arbete.
Nåväl. Anna Bouveries mans lön är inte hög och för att dra in pengar till familjen översätter hon tekniska texter hemma. Det syns inte utåt så det kan ingen klaga på. Men när hennes man inte blir befordrad och den yngsta dottern mår så dåligt i den kommunala skolan att hon inte vill gå dit då söker Anna Bouverie arbete på en stormarknad och hon blir anställd där. På så sätt finns pengar i hushållet till avgiften på en inte så dyr, men bra privatskola.
Jag ska inte berätta mer om handlingen här. Det händer en hel del i den här romanen. Jag tror att författaren har fångat livet så som det kan gestalta sig i en engelsk by med vissa dominerande församlingsmedlemmar och med mycket skvaller. Hon har själv vuxit upp i en prästgård. Det var visserligen inte på 1980- eller 90-talet men det känns ändå som om hon kan miljön. Många, kanske alla, Joanna Trollopes romaner utspelas på landsbygden och då inte bland sjukliga gruvarbetare, familjer med alkonolproblematik eller fattiga lantarbetare utan människor med lite mer resurser än så.
Familjelivet och människornas relationer i The Rector´s Wife är fint gestaltade och berättelsen är spännande och underhållande med djup. Man kan nog säga att boken hör hemma bland romanerna om kvinnlig frigörelse.
The Rector´s Wife av Joanna Trollope, Black Swahn 1992. Boken jag har läst är en pocketutgåva. Romanen publicerades första gången 1991.
Idag tycker Ugglan & Boken att vi ska ha en titel som börjar med var och en av bokstäverna OBS i Tisdagstrion. Här hos mig blev det tre böcker som jag har läst i år. Uppmaningen OBS passar utmärkt för de här böckerna. De är väl värda att uppmärksammas.
OBS! Ostron i Prag av Richard Swartz. En intressant bok som handlar om hur Richard Swartz som ung reste till Prag för att studera och skriva en avhandling i ekonomi. Det var strax efter Pragvåren och Sovjetunionens invasion.
OBS! Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist. Genom att lägga fokus på mat berättar Karolina Ramqvist om en flickas barndom och hennes strävan att som vuxen bli starkare och förstå vad som har format hennes liv.
OBS! Sommarsorger av Nina De Geer handlar om en kvinna som är gift med en man som är osunt intresserad av tonårsflickor. En spännande bok om ett svårt dilemma. Hon har älskat mannen. Han är hennes barns far och hennes ekonomiska ställning är beroende av honom.
Om du vill se vilka böcker andra bokbloggare uppmärksammar idag kan du gå till Ugglan & Boken.
Så är det. Diktsamlingen Det av Inger Christensen är nu utläst. Jag har läst den en gång i tiden men jag tyckte inte att jag kände igen någonting. Hur kan allt försvinna så fullständigt? Läsvärd var den i alla fall. Inger Christensen har använt många olika sätt att skriva i denna diktsamling. Den är noga konstruerad, till exempel hur många rader olika dikter ska ha. Samtidigt som den inte är spontan finns inslag som kan kännas spontana. Rätt som det är kommer ett litet avsnitt med rimmade dikter.
Det jag får fram ur diktsamlingen är att den både handlar om världen och människorna och om att skriva. Om skapande, både hela världens skapelse och utveckling och skapande genom att skriva. Det svåra i att skriva om världen och om sig själv och det svåra i att leva. Man är ett stoftkorn i universum och samtidigt vill man greppa helheten. Jag uppfattar att diktsamlingen handlar om dessa två skapelser samtidigt. En dikt kan vara en gestaltning av en del av världen och samtidigt är den författarens ofullkomliga försök att gestalta den. Författaren kommer aldrig dit hen vill, bara en bit på väg.
Men nu har jag börjat läsa Rilke i översättning av Malte Persson. Det är hög tid. Rilke har jag försummat.
Det av Inger Christensen, Gyldendal 1972.
Rainer Maria Rilke – valda dikter i översättning av Malte Persson, Ellerströms 2020.
Vad är verkligt och vad är fantasi? Vad är lögn och vad är sanning? Och hur ska en människa kunna manövrera i den osäkra, flytande och ofta farliga värld vi befinner oss i? Det är frågeställningar jag ser i Johannes Anyurus nya roman Ixelles. Den är döpt efter ett område i Bryssel, ett problemområde med många fattiga människor och med droghandel och annan kriminalitet där ungdomarna ofta inte har någon chans till ett bättre liv.
Men romanen Ixelles är också full av kärlek och kärlekslängtan och av poesi. Ruth bor i ett hus vid havet med sin son. Hon har tagit sig dit från problemområdet och hon arbetar i en agentur som driver kampanjer i hemlighet och manipulerar med hjälp av personer som de skapar för vissa syften. De tar hjälp av skådespelare och Internet och de som betalar kan vara politiker eller företag. Ruth ljuger också för sin son. Hans far och hans familj dog inte i en bilolycka som hon har berättat. Hon vill inte att han ska ha kontakt med den svåra tillvaro som hon kommer ifrån. Hennes historia med en tonårskärlek som slutade i katastrof men resulterade i att hon blev mor vill hon inte förmedla till sonen. Trygghet och kärlek är vad hon vill ge honom.
Berättelsen gestaltar en flytande värld och osäkerhet på många olika plan alltifrån den osäkerhet ett barn har när det inte vet vilket humör en förälder är i när barnet kommer hem och vad den vuxne kan tänkas göra – till osäkerheten för den kriminelle pojken som inte vet om han lever nästa dag. Här finns ett arv. Skadade vuxna bidrar till skadade barn som i sin tur skadar andra. Sedan finns samhället runt omkring med pengar och en annan tillvaro för vissa, med politiker och företag som fattar beslut som människorna i problemområdet inte kan påverka. Med förfalskade nyheter och rykten som sprids. Och så finns poesin. Ruth skrev dikter som tonåring. Hennes tonårskärlek kunde uttrycka sig poetiskt. Där finns fåglar som budbärare, och fågelfjädrar och avdelningen för ingenting. Åtminstone i fantasin.
Romanen Ixelles är inte vad man kan förvänta sig om man vet att den handlar om problem som är högst reella. Den är poetisk och vacker mitt i det fula. I och med att fakta avslöjas efterhand är den också spännande att läsa. Den har en ganska mörk grundton, men också ljusare stråk. Johannes Anyuru flätar en väv av hård verklighet, av kärlekslängtan och poesi som jag tycker många borde ta del av.
En Stockholmsbok kom 1966 och den är illustrerad av författaren Stig Claesson själv.
Om man så vill har boken en handling. En liten skara personer får representera de storstadsanonyma som trängs i bussar och hissar. Det hela är mycket enkelt och dessutom komplicerat – som allting annat. I korthet handlar boken om hur en storstad i vintermörker väntar på solen, våren och en kommande sommar. Det gör inte storstaden sittande, inte heller liggande, närmare då gående, i bästa fall åkande taxi. Storstaden är en person, och i någon mån varnar boken för att räcka denna person handen.
Detta läser jag på omslagets baksida och konstaterar att den här boken är nog bra att ha i hyllan, att ta till när man behöver något trevligt och underfundigt med djup, en liten upplevelse av ett Stockholm som fanns en gång.
En man ser tillbaka på sin barndom och sina första skolår. Han minns dem i ett skimrande ljus fast de åren inte var fria från olyckor och problem och obehag. Han jämför dem med dagens situation och han tycker inte om hur kriminaliteten har brett ut sig och hur det har blivit allt svårare och rörigare i skolan. Romanen är en hyllning till hans lärarinna, Anna Jensen, som han hade under sina första skolår. Det var hon som lärde honom läsa och skriva och jag måste säga att den här mannen har haft tur. Anna Jensen var en formidabelt bra lärare, klok och medkännande och samtidigt bestämd med ordning i klassen. Hon blir en symbol för den goda läraren.
Jag tror att det finns mycket självbiografiskt i den här romanen, att jaget i mångt och mycket är Björn Ranelid själv. Han fick möjlighet, precis som många andra begåvade människor, att göra en klassresa och utbildade sig så småningom till gymnasielärare. Utbildningens och bildningens betydelse är ett stark tema i berättelsen. Klass och klasskillnader är ett annat.
Berättarens mor arbetar i en köttbutik och fadern är typograf, men han målar också tavlor och det är det han helst vill hålla på med. De bor i Malmö, i ett arbetarklassområde där man byggt hus med toalett och badrum i lägenheterna för barnrika familjer. Berättaren kommer från en ordentlig familj där man läser och där barnen har det bra. Alla hans klasskamrater har inte samma tur. Ranelid berättar om barn som misshandlas och föräldrar som super och om barn som har dyslexi och hamnar i hjälpklass. Man kan säga att den här romanen handlar om pojken och mannen Björn, men författaren berättar också om många andra människor, barn och vuxna.
Språket är vackert och blomstrande, alltför blomstrande ibland och då och då med alltför egendomliga meningar enligt min smak. Min lärarinna skall vara ett frimärke är raka motsatsen till en stram, sparsmakad och tillknäppt roman med stora hål där läsaren får fylla i själv. Här flödar det ut i en ohejdbar ström med många omtagningar och upprepningar. Men det känns som om väldigt många av upprepningarna faktiskt ska vara där. Det är så det här jaget berättar. Det känns äkta och boken får en lite naiv ton. Dessutom finns mycket fina partier utan utsmyckning som när jaget berättar om när han var på uteservering i Margaretapaviljongen med sina föräldrar som barn. Jag tycker till och med att det långa avsnittet där den vuxne berättaren är privatlärare i en förmögen Stockholmsfamilj hör hemma i den här romanen, men det är alldeles för långt.
Jag har inte läst mycket av Björn Ranelid, endast Synden som fick Augustpriset, och den är inte fullt lika blomstrande och omtagande som den här berättelsen. Jag brukar uppskatta ett mer avmätt, stramare sätt att skriva men ställer man in sig på rätt kanal, och det gjorde jag visst, så kan det bli en fin upplevelse att läsa den här boken. Ett idealiserat äreminne över en lärare känns inte helt fel och inte heller att se tillbaka på 1950-talet så att det glänser och lyser fast det var stora problem då, kanske lika stora som nu fast de såg ut på ett annat sätt.
Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid, Bonniers 2022.
Att föda ett barn av Kristina Sandberg är självskriven idag. Det är den första boken i trilogin om hemmafrun Maj där hon blir gravid och gifter sig med barnafadern Tomas som hon knappt känner. Eftersom jag läste boken innan jag började blogga länkar jag till förlaget. Att föda ett barn kom 2010.
Eufori – En roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed belönades med Augustpriset förra året och det var den sannerligen värd. Det är en roman som handlar om författaren Sylvia Plath, vilket framgår av titeln. Hennes graviditeter och hennes liv med de små barnen är mycket fint skildrat. Det gjorde att vetskapen om hennes tragiska öde kändes i hela kroppen när jag läste.
Där vägarna möts av Tommi Kinnunen har egentligen något helt annat än barnafödslar som huvudtema. Det är en roman om tre generationer kvinnor och en man, men kvinnan i den första generationen är barnmorskan Maria som kommer till glesbygden som ung och där är fördomarna starka och vidskepligheten utbredd och Maria får kämpa för att bli accepterad och rätt värderad som barnmorska. Boken kom 2014 på finska och 2016 på svenska.
Dagens tema har vi som vanligt fått från Ugglan & Boken. Är du nyfiken på fler böcker om förlossningar och små barn kan du klicka dig dit.
Eva Zackrisson är tillbaka på Öland där hon har sina rötter på mödernet. Där finns sommarhuset där hon var på somrarna som barn med sin familj. Där bor hennes mormor som hon själv kallar Stickan, men det får inte obekanta göra. Och där bor hennes morbror, tror jag att det är, Arne.
I Ölandssången söker Eva Zackrisson sina rötter. Minnen från barndomen kommer upp, fragment och bilder. Det var lite svårt att hänga med i svängarna när jag läste och hålla reda på de olika personerna för det är inte bara Eva Zackrissons egna minnen det handlar om utan också händelser som ligger långt tillbaka. Det är omvälvande och svåra familjehemligheter som kommer upp i dagen.
Ölandssången är en fin berättelse. Eva Zackrissons kontakt och känsla för platsen och miljön kommer fram, ett Öland med ibland besvärligt väder och med bofasta bönder som sliter för att få sin försörjning, ett samhälle som kunde, och kanske fortfarande kan, vara både trångsynt och fördömande, så olikt somrarnas glättiga semesterparadis. Det framkommer också tydligt att Eva Zackrisson är en sårbar och känslig person som har haft svårt att hitta sin väg i livet. Av människorna i berättelsen, förutom jaget själv, är porträttet av mormodern det starkaste. Mormodern och Evas kontakt med och kärlek till henne är romanens största behållning.
Tove Folkesson har skrivit tre böcker om Eva Zackrisson och Ölandssången är den sista i trilogin. De är alla mycket olika. De skiljer sig i ton och känsla, men de handlar alla tre om Eva Zackrissons barndom och ungdom och krokiga väg i livet och i alla tre söker hon sig till rötterna på Öland. De första två böckerna är Kalmars jägarinnor och Sund.
Så roligt! Jag har hört så mycket gott om Annie Ernaux författarskap och också läst en av hennes böcker. Så är det inte alltid när Nobelpristagarna i litteratur tillkännages, men det finns fördelar med både det ena och det andra. Är pristagaren okänd blir man bekant med ett nytt författarskap och nu när det gäller Annie Ernaux får jag en rejäl puff till att läsa mer av henne.
Den bok jag har läst är En flickas memoarer som handlar om hur hon som 18-årig flicka arbetade som ledare på en sommarkoloni för att få möjlighet till sommarsemester och där hon fick sin första sexuella erfarenhet. Det är en stark berättelse om klassskillnader och skam.
Idag har jag beställt Omständigheter från nätbokhandeln och satt mig i kö för Åren på biblioteket. Kön är lång så det kommer att ta tid innan Åren är här, men jag har länge haft för avsikt att läsa den och nu ska det verkligen ske så småningom.
Annie Ernaux har ett långt författarskap bakom sig. Hon har skrivit ett tjugotal romaner enligt Wikipedia. Sju av dem är översatta till svenska. Nästan allt hon har skrivit är självbiografiskt och hon skriver sparsmakat med en saklig ton och undersöker sitt liv och sin bakgrund och samhället hon kommer ifrån och har befunnit sig i. Hon gör det inte lätt för sig själv utan försöker utröna vem och hur hon verkligen var. Detta gör hon utan starka känslor i språket. Men när jag läste En flickas memoarer framkallade Annie Ernaux torra avmätta text både starka känslor och tankar om kvinnors villkor, om klass och om samhällsutvecklingen. Jag uppskattar mycket det sättet att skriva.
Så här motiverar Svenska Akademien årets Nobelpris i litteratur på sin hemsida:
Nobelpriset i litteratur år 2022 tilldelas den franska författaren Annie Ernaux,
”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Mösstanten 