Dagens tema var lite svårt, tyckte jag, fast jag till och med har gjort ett inlägg tidigare om en bok som heter just Skuggan. Det är Skuggan av Marit Furn, en roman som handlar om den unge kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky som har i uppdrag av en mystisk organisation att skugga August Strindberg i Paris vid den tid när han försöker tillverka guld.
Sedan har vi Imago av Eva-Marie Liffner. Romanen handlar om Esmé som hittar dokument från Tyskland i Professor Rosens kontorsrum. Dokumenten handlar om ett likfynd i en mosse på Jylland år 1938. Men skuggor och speglingar? Jo, alldeles i början av boken finns ett citat från en latinsk ordbok om ordet imago och enligt det citatet så kan imago både betyda skuggbild och spegelbild.
Den tredje boken är Stieg Trenters gamla deckare Skuggan som ursprungligen publicerades 1960. Utredaren är som vanligt fotografen Harry Friberg och handlingen är förlagd till Köpenhamn där skådespelaren Alfred Stoerman mördas genom att någon sticker ett spjut i hans rygg.
Det var mina skugg- och spegelböcker. Om du vill få tips på fler kan du gå till Ugglan & Boken.
En morgon hittar barberaren Ivan Jakovlevitj en näsa i ett bröd som han fru har bakat. Hans fru blir arg och skriker att han är en fyllhund som har skurit av näsan på en kund.
Men inte nog med det. Så här skriver Gogol om en annan man:
Kollegieassesor Kovaljov vaknade ganska tidigt och brummade med läpparna sitt sedvanliga brr… som han alltid gjorde när han vaknade utan att själv riktigt kunna säga varför. Kovaljov sträckte på sig och bad om den lilla spegeln som stod på bordet. Han ville titta på den finne som föregående kväll slagit ut på näsan, men fann till sin stora förvåning på näsans plats ett alldeles jämnt och slätt ställe. Förfärad bad Kovaljov om lite vatten och gnuggade ögonen med handduken: det hjälpte inte, han hade ingen näsa!
Novellen Näsan handlar alltså om en näsa som finns där den inte borde finnas och inte finns där den borde. Näsan kan dyka upp på oväntade sätt medan barberaren gör sitt bästa för att bli av med näsan i brödet och Kovaljov försöker få tillbaka sin. Näsan är alltså en overklig historia som inte hänger ihop. Den är skriven som en satir över byråkratin i landet, över okunniga och lata och korrumperade statstjänstemän, och kanske kan byråkratin uppfattas som lika tokig och ologisk som berättelsen. Novellen är lite rolig och har oväntade vändningar. Den rekommenderas.
Nikolaj Gogol (1809-1852) var en rysk författare som ville ha förändring av förhållandena i landet. Han skrev romaner, noveller och dramatik. Hans mest kända noveller är Näsan och Kappan. Båda finns i novellsamlingen Petersburgsnoveller. Näsan publicerades 1836.
Näsan – novell av Nikolaj Gogol ur samlingen Petersburgsnoveller, Modernista 2017. Översättning: Nils Åke Nilsson.
Vitt hav är den andra boken om Ingrid som kommer från den karga ön Barröy i Nordnorge. Ingrid är vuxen nu och tiden är 1940-talet. Den här andra romanen i en svit som nu har blivit en kvartett är en skildring av en stark kvinna i en mycket svår tid. Ingrid återvänder till sin barndomsö, alldeles ensam. Bara hur långt hon får ro för att komma till sin ö gör att jag känner den enorma skillnaden i levnadsvillkor mot hur vi som bor i städer på 2000-talet har det. Precis som i första delen, De osynliga, skildras slitet och göromålen noggrant och det är mycket bra skrivet. Det är slit och kyla så att det känns, och jag får också lära mig hur en ensam människa kan lägga nät mellan två öar.
Norge är ockuperat av Nazityskland och befolkningen i Nordnorge utsätts för ockupationens och krigets konsekvenser. Också det är mycket starkt skildrat. Ingrid hittar ilandflutna döda kroppar på sin ö, men en av männen lever. Vitt hav är en spännande bok att läsa och nyttig för en människa som har levat i fred hela livet. Skönlitteratur kan vara en bra hjälp till att förstå hur det var. Skildringen av Ingrids båtfärd senare i berättelsen tillsammans med en massa flyktingar från Finnmark är lika slående som när hon hittar de döda kropparna. 1944 kämpade Nazityskland mot Sovjetunionen om Nordkalotten. Sovjetunionen drev tillbaka Tysklands styrkor och när de retirerade använde de den brända jordens taktik. Människorna som bodde där evakuerades och alla deras hem brändes ner. Så människorna på båten som Ingrid reser med har inga hem. De har ingenting. De fryser och far illa och måste leva på allmosor och deras situation är så bra skildrad att det är skakande att läsa.
Men i berättelsen finns också medkänsla, kärlek och värme. Befolkningen hjälper flyktingarna med mat och filtar. Inte alla dock. Vissa människor säljer förnödenheterna dyrt. Men berättelsen pekar också framåt mot en bättre tid.
Vitt hav av Roy Jacobsen, Norstedts 2016. Översättning: Staffan Söderblom.
Kvartetten om Ingrid består av De osynliga, Vitt hav, Fartygets ögon och Bara en mor.
För ett par år sedan läste jag novellen Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges och blev helt fascinerad. Jag kände att det var en novell som jag ville återkomma till och så såg jag på nätet att den skulle finnas i novellsamlingen Alefen som kunde köpas. Men jag måste ha fattat fel för när jag tittade efter i novellsamlingen jag just hade köpt fanns den novellen inte där.
När jag nu undersöker saken närmare finner jag att Biblioteket i Babel finns i en novellsamling som heter Fiktioner. Den finns, eller fanns i en annan Bonnierpocket. Den är tyvärr tillfälligt slut. Men den finns också i Borges 1 : 1923-1944 från Tranan. Nu vet jag vad jag ska önska mig i födelsedagspresent.
Men tillbaka till Alefen. Den får jag säkerligen glädje av i alla fall. Men jag har inte läst något i den ännu och så har den stått här på bokvagnen och blivit en hyllvärmare.
Jorge Luis Borges (1899-1986) var en argentinsk författare. Han är främst känd för sin poesi och sina noveller och enligt Wikipedia brukar hans verk placeras inom den magiska realismen.
Ifemelu och Obizie är ett älskande par. De är båda universitetsstuderande i Nigeria. Det är på 1990-talet och en militärjunta styr landet. Universitetslärarna får ingen lön och universiteten är tidvis stängda eftersom lärarna strejkar. Elförsörjningen fungerar ibland. Korruption råder och de mäktiga männen lever i lyx och har älskarinnor som är beroende av dem för sin försörjning. Ska man ha framgång måste man buga och bocka för de mäktiga.
Eftersom samhället fungerar så dåligt flyttar många utomlands. Ifemelu får ett stipendium och kan flytta till USA och studera där. Stipendiet räcker inte helt så hon måste på något sätt skaffa sig arbete också.
Americanah handlar om kärlek men först och främst om ras och diskriminering. Ifemelu är med om mycket i USA och genom alla dessa händelser och samtal visar författaren på fördomar och missuppfattningar. Det är nästan för tillrättalagt, det är undervisande. Men i det här fallet tycker jag att det är befogat. Jag behöver undervisas om ras, om diskriminering och om hur det kan kännas att vara svart. Jag får också lära mig en del om hur det kan vara att komma till ett annat land utan arbetstillstånd och försöka ta sig fram och klara sig och bli utnyttjad.
Jag lär mig alltså en del genom att läsa Americanah. Romanen handlar mycket om den vita medelklassens roll. Om människor som är så välvilliga men som inte vill se problemen klart. Människor kan ibland ha en romantisk, helt felaktig och orealistisk syn på livet i Nigeria, att det är jordnära och enkelt och därför något att beundra och sträva efter. Vissa människor buntar ihop alla afrikaner och tror att Afrika är en enhet.
Romanen behandlar också problemet om hur viktig rasfrågan är och hur olika en afroamerikan och en afrikan från Nigeria kan se på den saken. Situationen är inte densamma i Nigeria. Där är inte ras den viktiga frågan, även om det anses att ju blekare hud man har, desto finare är det, och kvinnor använder hälsovådliga medel för att få håret rakt. I USA härstammar de svarta från slavar och det är inte många generationer tillbaka till en situation där lagstiftning och bestämmelser var fruktansvärt diskriminerande för svarta.
En fördel med den här romanen är just att Ifemelu kommer okunnig om förhållandena i USA och att hon har sin Nigerianska bakgrund så att hon delvis gör andra bedömningar än en amerikan. Både livet och förhållandena i Nigeria och att Obizie lever en tid i England gör att romanen blir rikare och att problemen ses från olika håll. Americanah är också spännande och skriven så att läsaren undrar hur det ska gå. Vi får ta del av Ifemelus liv i Nigeria och i USA, men också av Obizies tillvaro, men författaren har kommit närmre romanpersonen när det gäller Ifemelu.
Sammantaget vill jag säga att jag rekommenderar den här romanen. Americanah är en bra och viktig roman.
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2013. Översättning: Ragnar Strömberg.
Det enda jag kan komma på när det gäller framtidsskildringar är dystopier. Kanske går det inte att skriva en positiv framtidsskildring. Skulle det bli alltför jolmigt och tråkigt? Min trio idag är alltså ganska så dyster. Men där finns också humor vilket kan underlätta för läsaren.
Den första i min trio ärLilo av Erik Hågård, en dystopi där barn utnyttjas i hårt arbete och där torka och översvämning har gjort samhället laglöst och där det inte finns mycket empati. Det låter inte särskilt lockande, men Lilo är en bra bok om barnen Loé och Gawar som försöker klara sig i den hårda världen.
I mitten har vi En överlevandes minnen av Doris Lessing, inte särskilt upplyftande, den heller. Men den skiljer sig från Lilo på så vis att som läsare är man inte helt säker vad som händer inuti den berättande huvudpersonens hjärna och vad som är verkliga händelser. Är allt psykologi?
Så har vi Ödmården av Nils Håkanson som är den senaste som jag har läst. Det är faktiskt en riktigt rolig bok. Fast samtidigt tragisk. Stora delar av Sverige är översvämmat och landet är ockuperat av Nederländerna.
Det var mina framtidsskildringar. Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler.
Omläsning, det är inget som jag har känt för tidigare. När det finns så många bra böcker som jag inte har läst, varför ska jag då läsa om en som jag redan har läst? Så har jag resonerat.
Men nu har jag ändrat mig. För det första finns det en del böcker som jag inte längre vet om jag har läst eller inte. Gräsligt frustrerande. Sedan finns det böcker som jag vet att jag har läst, men jag minns inte innehållet. Inte heller det känns särskilt bra. Det är åldern, antar jag, och att jag har läst så pass mycket, så om min hjärna skulle plocka fram allt det och inte ha det undangömt någonstans så skulle jag väl bli tokig. Hjärnan måste ju sovra. För det tredje tror jag att det kan vara värdefullt att läsa om också en bok som jag minns mycket av. Jag får säkert ut betydligt mer av boken på så vis.
Så nu tänker jag starta ännu ett projekt, ett mycket blygsamt sådant, och det heter Omläsning. Nu börjar jag med två böcker som jag vill läsa om i år. Det räcker, om jag inte får tid och lust att läsa om fler.
En av böckerna som jag vill läsa igen är Snöns rike av Yasunari Kawabata. Han fick Nobelpriset i litteratur 1968 och det bör vara då som jag fick boken av mina föräldrar. Då var jag sexton år och alldeles för ung för att verkligen ta till mig den romanen. Men något intryck på mig gjorde den, kanske på grund av den för mig exotiska miljön.
Den andra boken jag vill läsa om är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Det är inte alls lika länge sedan jag läste den, högst tio år sedan. Men jag minns så lite och så osäkert och svävande. Det retar mig och därför vill jag läsa den igen. Sedan tror jag att det kan bli en fin upplevelse. Att jag tyckte om att läsa den minns jag i alla fall.
Men ska man behöva starta projekt för allting? kan man fråga sig. Ja, åtminstone när det gäller min läsning. Jag har tänkt på de här två böckerna länge, men de hamnar så lätt i skymundan av allt annat. När nu titlarna är avslöjade här på min blogg då ska jag väl ändå läsa dem?.
Det är vinter och det är jul. I affärskvinnan Sophias stora hus i Cornwall samlas fyra personer för att fira jul tillsammans. Det är Sophia, förstås, hennes son Arthur, Lux från Kroatien och Sophias syster Iris. Sophia som har varit en handlingskraftig kvinna har börjat tappa greppet om verkligheten. Hennes syster Iris kommer dit för att Arthur och Lux kontaktar henne, eftersom de är oroliga för Sophia. Iris är en arg aktivist och har inte träffat sin syster på många, många år. Lux är inte Arthurs flickvän. Hans riktiga flickvän sedan lång tid tillbaka har gjort slut, men han låtsas att Lux är hon. Hur är detta möjligt? Jo Sophia har aldrig träffat flickvännen. Kontakten mellan mor och son har inte varit den bästa.
Det här är ett välkänt upplägg, familjen som samlas för julfirande och så kommer problemen upp i dagen. En ung man eller kvinna som tar med sig en spelad flick- eller pojkvän har vi också både läst om förr och sett på film. Men det här är Ali Smith och då blir det alldeles nytt och ovanligt. Det är roligt och det är djupt allvarligt på samma gång. Temat är tänka på sig själv och inte ta hänsyn till andra, eller att bry sig om något större, att kämpa för ett kollektiv. Här är Sophias och Arthurs liv en motsats till Iris. Lux framstår som den klokaste av de fyra.
Minnen från personernas tidigare liv kommer fram, men samtidigt är Ali Smiths roman en berättelse om nutiden. Det är fyndigt, det är slående, rörande och mycket roligt och vad som ska hända är på intet sätt förutsägbart. Tidigare har jag läst Flicka möter pojke och Höst av Ali Smith. De är bra, båda två, men Vinter är den bästa hittills. Läs den gärna. Du får bara ställa in dig på att Ali Smith ställer samman olika avsnitt som får skava mot varandra och att det finns stora gap mellan dem. Ali Smiths Vinter är en bra bok som jag rekommenderar.
Vinter av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.
Kärleken av Theodor Kallifatides tillhör de böcker som jag plockade hem från bibliotekets bokbytardisk när den fanns. Den handlar om den snart fyrtioårige invandraren och filosofiläraren Laki Sarris. Han är gift och har barn. Så möter han en annan kvinna och det innebär ett löfte om ett annat liv.
Från bokens omslag:
Laki Sarris är dock inte de lätta lösningarnas man. Han rannsakar sin själ, han rannsakar sitt liv, han rannsakar kärleken; han sparar varken sitt huvud eller sitt hjärta. Hans värld skakas i sina grunder och därmed även läsarens.
Ja, vad ska jag säga? Tidigare hade Kallifatides skrivit om bönder i Grekland och inbördeskriget, men enligt Wipipedia började han utforska kärlekens väsen på 1970-talet. Den här boken verkar vara ett exempel på det. Den kan vara bra och jag vill nog läsa den. Boken kom ut 1978 och omslagsbilden har Stig Claesson gjort.
Nadia Murad är yasidier, en minoritet i Irak som levde för sig och hade en egen religion. De gifte sig med andra yasidier och de fick inte konvertera till en annan religion. Men de var fredliga, de skötte sina egna angelägenheter, hade får och odlade grönsaker och hade vänskapsband i de icke yasidiska byarna runt omkring. De sågs inte med blida ögon av alla men de levde sitt liv i någorlunda fred och ro.
Men i och med att Saddam Husseins regim störtades blev motsättningarna mellan olika grupper i Irak större. Fundamentalismen ökade och den värsta avarten var, som vi vet, IS – Islamiska staten. Och under IS styre blev yasidierna offer för folkmord. Männen sköts och hamnade i massgravar. Unga kvinnor och flickor fördes bort och blev sexslavar. Om detta berättar Nadia Murad i den här boken. Hon var en av sexslavarna och hennes upplevelser gör ont att läsa om. Kvinnorna såldes till man efter man. Mest värdefulla var de som oskulder. Men när mannen som köpt kvinnan hade våldtagit henne några gånger tröttnade han ofta och så blev hon såld till en annan. Kvinnorna var inlåsta, men många försökte rymma. Sådana försök kunde straffas hårt. Nadia Murad blev själv straffad genom en gruppvåldtäkt.
Den sista flickan handlar om så hemska dåd så att det nästan är svårt att förstå att människor kan vara så grymma. Ändå vet jag att liknande har hänt tidigare i historien och på andra platser och tyvärr kommer det att hända igen.
Titeln på boken, Den sista flickan, kommer av att Nadia Murad önskar att hon är den sista flickan i världen som behöver vara med om sådana grymheter. Hon måste vara en stark människa. Efter att hon blivit fri har hon kämpat för yasidiernas rättigheter och mot folkmord och övergrepp. Hon har vittnat om det som hon har upplevt. Bara det är oerhört starkt. IS-männen trodde att flickorna inte skulle våga, eftersom skulden alltid läggs på offret i det här området.
Nadia Murad blev tilldelad Nobels fredspris år 2018. Den här boken publicerades i Sverige samma år och det var stor uppmärksamhet omkring den. Ändå läste jag den inte. Jag var lite rädd för att läsa om alla hemskheterna och jag hade ändå hört så mycket om dem via nyheterna, tyckte jag. Men nu har jag alltså läst den och det ångrar jag inte. Boken är skriven så att vem som helst borde klara att läsa den. Förutom Nadia Murads upplevelser finns partier som ger en överblick över situationen i Irak och i de kurdiska områdena. Mycket av boken handlar också om Yasidiernas kultur. Detta gör att jag som läsare stundvis kommer in i ett mer intellektuellt resonerande tillstånd och får perspektiv på händelserna i boken. Jag har fått inblick i mycket som jag inte kände till. Boken känns inte det minsta inaktuell. Irak är inte problemfritt idag och allt det som hände under den tid som Nadia Murad berättar om kommer att påverka historien framåt. Dessutom är fortfarande många yasidiska kvinnor och barn slavar, till exempel i flyktingläger där det finns IS-anhängare. Så har du inte redan läst Den sista flickan rekommenderar jag dig att göra det.
Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad med Jenna Krajeski, Bonniers 2018. Översättning: Manne Svensson.
