Författare: Mösstanten

Föresatser inför det nya året

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nyårslöften brukar jag inte ge, men jag har några bokliga föresatser. För det första tänker jag fortsätta med Tisdagstrion som Ugglan & Boken så föredömligt håller igång, och också med Monikas Hett i hyllan på torsdagar eftersom jag tycker att det är så roligt och att det ger så mycket att titta närmare på alla hyllvärmarna som står här hemma. Månadens novell kommer jag också att fortsätta med eftersom det får mig till att läsa noveller. Och så lyrik förstås. Jag kommer att fortsätta med att försöka läsa en dikt om dagen.

Sedan har vi hyllvärmarprojektet. Det gick utmärkt att läsa böckerna i mitt projekt Hyllvärmare2020 så nästa år blir det hyllvärmare2021. Det kommer jag att presentera nästa vecka.

Förra året var jag med i Månadens språk som Scyllas Hylla drev. Det var mycket givande och det fick mig att titta efter böcker som jag annars inte hade läst eller ens vetat att de fanns. Men i år väljer jag ett par egna projekt istället och de är Projekt längst bak i min läslista och Projekt litterära Augustprisvinnare som jag inte har läst. Augustprisvinnarprojektet är nog inte så svårt att förstå men Längst bak i min läslista kanske kräver en förklaring.

Som många andra bokläsare har jag en lista över böcker som jag vill läsa. Det dyker upp intressanta böcker på bloggar, på Instagram, på tv och i tidningar och så kommer det tips från människor jag känner. De böcker jag tycker verkar intressanta skriver jag upp. Ja, jag skrev upp dem. Sedan augusti 2019 för jag in dem i min villäsalista på Goodreads. Den är ganska lång och jag lägger ständigt till böcker där. Dessutom läser jag böcker som aldrig har kommit in i listan. På Goodreads kan man sortera sin lista på olika sätt, till exempel enligt de datum när de har hamnat där. Listan kan sorteras i både stigande och fallande datumordning så det är lätt att se vilka böcker som har legat där längst. Men det hjälper inte. Jag behöver starta ett projekt för att beta av lite böcker längst bak i listan.

Men nu är det nog om kommande projekt. I morgon på Nyårsafton tar jag bloggledigt så därför vill jag passa på att önska er alla Gott Nytt År. Låt oss hoppas att 2021 blir bättre än 2020. Det finns stora möjligheter till att det blir så.

Vi ses nästa år!

När skruven dras åt av Henry James

~ Mösstanten ~ 13 kommentarer

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.

God Jul!

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Julen står för dörren och jag hoppas att ni alla får några fina dagar.

I morgon, på julafton, tar jag bloggledigt, men på fredag, juldagen alltså, kommer ett inlägg om en bok. Det blir en spökhistoria, något som jag tycker kan passa bra under jul och nyår. Sedan tar jag bloggledigt ett par dagar igen, men onsdag den 30 återkommer jag med lite bokliga föresatser inför det nya året.

Så God Jul nu allihop! Den blir inte som vanligt men förhoppningsvis bra ändå för de flesta av oss. Vi som älskar att läsa får kanske lite extra tid att göra det. Själv läser jag Moby Dick som ni redan vet. Klassiker passar också bra under helgerna.

God Jul!

Tegelstensåret

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Det här året har sannerligen inte varit det bästa i mitt liv och antagligen delar jag den upplevelsen med de flesta av er. Men jag ska inte klaga, jag och min närmaste familj har haft det ganska bra. Vi har inte kunnat träffas som vi brukar och en familjemedlem har delvis varit utan jobb. Men det hade kunnat vara värre. Visst blir livet mer begränsat, men är man introvert som jag och tycker om att läsa då finns det stora möjligheter till olika upplevelser.

Restriktioner och försiktighet har lett till att jag har läst fler böcker under ett år än någonsin som vuxen. Och också fler tegelstenar, fem stycken och börjar nu på en sjätte, Moby Dick, men eftersom jag läser den på engelska och jag faktiskt kommer att göra lite annat än att läsa under julhelgen, till exempel äta god mat, ha facetimejulfika med dottern och hennes man, träffa mina söner utomhus, se en eller annan film och hälsa på djuren ute i Valla och änderna i ankdammen, räknar jag med att den inte blir utläst före nyår.

Men här är alltså fem bra tegelstenar som jag rekommenderar:

A problem in White – novell av Nicholas Blake

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Att krypa upp i soffan med en värmande pläd och en julbok under helgdagarna är inte så dumt. Jag är lite tidig här förstås, men det känns inte heller fel. Hela december brukar jag ha julkänsla. Nu har jag läst en novell ur den här julantologin, A very Murderous Christmas, och det är Problem in White av Nicholas Blake.

Ett tåg är på väg upp till Skottland. Det är vinter och strax kommer julen. I en kupé sitter några människor med olika bakgrund och karaktär. Året innan skedde ett stort postrån på den här järnvägssträckan vid samma tid på året och man pratar en del om det. Nu bär det sig inte bättre än att det blir snöstorm och loket kör in i en snödriva och stannar och snart är en av människorna som satt i kupén mördad.

A Problem in White är en klassisk pusseldeckare. Den är uppdelad i två delar och den andra delen är en förklaring till alla ledtrådarna och vem som är mördaren. Om man vill kan man alltså stanna före den och fundera på lösningen för att se om man är lika skarpsinnig som den som löser brottet i boken. Novellen skulle kunna användas till sällskapslek under julen, att man är ett par stycken som läser novellen och funderar och sedan kan man se om någon klurar ut lösningen.

A Problem in White av Nicholas Blake ur antologin A Very Murderous Christmas, Profile Books 2018.

Nicholas Blake hette egentligen Cecil Day-Lewis. Han var en irländsk-brittisk författare och levde mellan 1904 och 1972. Han var en välkänd poet under 1930-talet men har också skrivit en lång rad deckare under pseudonymen Nicholas Blake.

Svartsvala av Josefin Roos

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Lucía har nyss fyllt tjugosex när hon drabbas av en hjärnblödning. Efter det blir livet begränsat, hon har förlorat sitt närminne. Hon bör inte bli gravid och föda barn, säger läkarna. Det är farligt för henne.

Men tiden går, hon träffar A och hon föder barn i alla fall. Så är flickan i skolåldern och Lucía arbetar på statsarkivet och på fritiden skriver hon om fåglar. Men hon kommer ingen vart. Hon har inget närminne. Hon glömmer, hon är inte fast förankrad. Hon står inte stadigt på jorden. Hon kan inte ta hand om sig själv med allt sådant som dagens liv kräver: betala räkningar, komma ihåg tandläkartider. Hon är utlämnad till andra människors välvilja.

Lucías mamma kommer från Chile och Lucía har båda kulturerna i sig. Det, bristen på närminne och sättet på vilket den här romanen är skriven gör att det känns som om Lucía svävar, som om hon inte är en del av resten av samhället. Hon är utanför. Ovanför. Hon kan inte ta ansvar för hemmet och barnet eftersom hon glömmer hela tiden. Hon försöker, men det går inte.

Men hon är ingen ande. Hon har kropp och det gör ont. Hon är utsatt. Folk driver med henne. Hur hon kan klara ett arkivariejobb är obegripligt, men vi kanske inte ska ta det alldeles bokstavligt. Hon blir förälskad i en annan man. Men hur är det med kärleken? Har hon inte känt honom tidigare? Det måste vara oerhört svårt att befinna sig i denna ständiga oäkerhet. Men Lucía framstår som stark. Hos henne finns en obändig livsvilja och hon gör på sätt och vis som hon vill.

Hon tänker mycket på fåglar och hon kan mycket om fåglar. Många fågelfakta finns insprängda i texten. Fåglarna kan vara en symbol för frihet. Men samtidigt är de fast i sitt levnadsmönster. Alla fågelfakta kan också vara Lucías sätt att få grepp på tillvaron, att få fasthet. Fåglarna flyger långt och de flyger högt, men svartsvalan, alltså tornseglaren, kan inte stå på sina ben och den klarar sig inte på marken. Den måste flyga hela tiden.

Jag blev visst nästan lite poetisk här. Kanske är jag inspirerad av Josefin Roos text. Svartsvala är vacker, den har djup och kontraster, den är svävande och kroppslig och den lämnar mycket utrymme till läsaren. Det är en fin roman som jag kan rekommendera.

Svartsvala av Josefin Roos, Bonniers 2020.

Hett i hyllan #86 – Den tid då ljuset avtar

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Det är dags att börja titta lite på böckerna som står på bokvagnen. Där finns en del hyllvärmare, bland annat Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge. Det är en släktkrönika som spänner över ett halvt sekel och fyra generationer. Jag läser på baksidan:

Oktober 1989, bara några månader innan Berlinmurens fall, samlar Wilhelm Umnitzer familjen för att fira sin 90-årsdag. Wilhelm, den oförtröttlige socialisten som tillsammans med hustrun Charlotte flydde till Mexiko i slutet av 40-talet men senare återvände för att hjälpa till med skapandet av DDR.

September 2001. Alexander Umnitzer har diagnosticerats med obotlig cancer. Han beslutar sig för att lämna Tyskland och resa till Mexiko, landet där hans farföräldrar levde som flyktingar ett halvsekel tidigare. Kvar blir hans senile fader Kurt, historikern som en gång i tiden var en hängiven anhängare av de socialistiska idéerna, innan tio år av Stalins Gulag fick honom att tvivla.

Den tid då ljuset avtar har fått mycket positiva recensioner och Ruge har fått pris för boken i Tyskland. Det är hans debutroman, men han har verkat många år som författare till filmmanus och som översättare. Här är en länk till Nilsson förlag och där ser vi att Eugen Ruge har kommit med ytterligare en roman efter Den tid då ljuset avtar.

Naturligtvis vill jag läsa den här hyllvärmaren och jag tror att det blir ganska snart. Till nästa år kommer jag att starta ett eget litet projekt som jag kallar Längst bak i min läslista. Det är alltså böcker som har stått i listan längst tid. Där finns mycket intressant som jag gärna vill läsa men som lätt blir bortglömt eftersom det finns så många andra intressanta böcker. Och listan är lång. Nu slumpar det sig så att Den tid då ljuset avtar både är hyllvärmare och finns där längst bak i listan så nästa år räknar jag med att komma till skott.

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge, Nilsson 2018. Översättning: Aimée Delblanc.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Mödrar och söner av Theodor Kallifatides

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå.

Så skriver Theodor Kallifatides i den här boken. Det är år 2006 och han sätter igång med att skriva om sin mor, något som han har tänkt på länge. Men för att kunna göra det behöver han besöka henne i Aten. Det är så mycket han vill fråga henne. Med sig på resan har han en berättelse om faderns liv, en berättelse som hans far själv har skrivit.

Kallifatides är hos sin mamma en vecka och han berättar dels om det som händer då och vad han får reda på av sin mor, dels för han in faderns berättelse i romanen. Resultatet blir en gestaltning av en gammal kärleksfull mor som gifte sig mycket ung med en betydligt äldre man. Hon var hans andra hustru och tog hand om barnen från hans tidigare äktenskap och födde även egna. Det var ett liv tidvis med stora umbäranden. När Theodor Kallifatides var liten, under andra världskriget, var det stor brist på mat och fadern blev fängslad.

Genom författarens föräldrars liv får jag en liten inblick i grekernas moderna historia och i ett liv som skiljer sig oerhört mycket från mitt och mina föräldrars. Kallifatides far var född vid Svarta havet och bodde många år i Turkiet – ända tills grekerna blev förvisade och tvingades ge sig iväg därifrån. De blev flyktingar i Grekland med stora umbäranden.

Romanen handlar om att söka sina rötter, att försöka förstå vem man är, vem ens föräldrar är och hur livet har blivit som det blev. Den handlar alltså mycket om Theodor Kallifatides själv, men sedd genom modern och fadern och det Aten han besöker som skiljer sig mycket från hur staden var när han växte upp. Han är kanske inte riktigt hemma vare sig i Sverige eller i Grekland. Den utvandrade människans dilemma.

Romanen innehåller också ett fint porträtt av modern som vägrar låta sin son diska och laga mat fast hon är nittiotvå och han bara sextioåtta. Hon kallar honom ”min prydnad” som jag antar inte alls känns lika högstämt på grekiska. Det är ett fragmentariskt porträtt, så som det nog måste vara. Inte vet man allt om ens föräldrars liv, men när man har uppnått en viss ålder vill man gärna veta mer. Ibland är det för sent. Om inte Kallifatides hade faderns berättelse skulle han inte veta så mycket om honom. Fadern är död sedan länge.

Jag hade lite svårt att hänga med i vem som berättade eftersom faderns berättelse var i jagform och både Kallifatides själv och hans mor naturligtvis också berättade i första person. Kanske var jag lite för trött när jag läste men jag hade nog föredragit att få faderns berättelse i ett svep istället för uppdelad i bitar här och där. Men bortsett från det tycker jag att Mödrar och söner är en bok som jag kan rekommendera till läsning.

Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, Bonniers 2007.

Tisdagstrion – Jul, jul, strålande jul!

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

Julböcker är inget jag läser mycket av, men på sistone har vi skaffat två stycken. Till vänster har vi A Maigret Christmas and Other Stories av Georges Simenon. Maigrets jul har jag läst tidigare i en annan utgåva och jag var inte helt förtjust i den, men de andra två berättelserna i boken är förhoppningsvis bra. Och omslagsbilden, jag kan vilja äga den här boken bara på grund av den.

Längst ner till höger har vi så A very Murderous Christmas. Det är en antologi med deckarhistorier av bland annat Ruth Rendell, G. K. Chesterton, Gladys Mitchell och Colin Dexter. I boken finns tio noveller allt som allt och jag föreställer mig att det kan vara mysigt att slå sig ner i soffan, i läsfåtöljen, eller ligga i sängen och läsa en eller annan novell ur den här samlingen under julledigheten.

Sedan när man städar efter den strålande julen rasslar det ofta till i dammsugarslangen av nötskal som har sprätt iväg och hamnat på de mest osannolika ställen. Av den orsaken tycker jag att Nötskal av Ian McEwan kan få vara med här. Den har jag skrivit om så titeln är en länk. Nötskal är både spännande och rolig och gränsar till thriller/deckare och sådana böcker tycker jag också passar i julmörkret.

Det här var årets sista tisdagstrio med tema från Ugglan & Boken. Men trion kommer tillbaka nästa år. Tisdag den 5 januari kör vi igång igen.

Nu vill jag läsa grekiska dikter

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Månadens språk är ju grekiska så nu har jag gjort en liten paus i läsningen av Vild Iris av Louise Glück och satt igång med Konstantin Kavafis dikter, en gammal samling som jag har haft i hyllan sedan mycket, mycket länge. Hur jag fick tag i den minns jag inte. Antagligen i en billighetslåda i eller utanför en bokhandel någonstans. Den har stått i min bokhylla, nästan orörd, men nu, i och med månadens språk, har jag äntligen börjat läsa i den på allvar.

Det var inte så lätt att pausa läsningen av Vild Iris för alldeles nyligen fick jag hem utgåvan på engelska som jag hade beställt och jag såg genast hur mycket det ger att kunna jämföra originaldikterna med den svenska översättningen. Men å andra sidan har jag något spännande som väntar igen i januari.

Och nu i december är det alltså Kavafis dikter jag läser.