Författare: Mösstanten

Månadens språk är portugisiska

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När det gäller portugisiska är det som med många andra språk. Jag har läst ytterst lite av författare som skriver på portugisiska, inte ens något av nobelpristagaren José Saramago. Men en portugisisk bok har jag läst sedan jag började blogga, Carlos Gardels död av António Lobo Antunes. Svår, men bra. Jag har skrivit om den så titeln är en länk.

António Lobo Antunes (1942-) är en av de stora förnyarna av den portugisiska litteraturen, läser jag på Wikipedia. Där finns en hel rad titlar som är översatta till svenska. António Lobo Antunes är också en av de mest översatta portugisiska författarna.

På min bokvagn står en hyllvärmare som är portugisisk, Walters dotter av Lídia Jorge. Så den läser jag nu. Walters dotter har jag haft med i Hett i hyllan och titeln är en länk till det inlägget.

Lídia Jorge (1946-) tillhör också de stora portugisiska författarna, men endast en av hennes böcker är översatt till svenska, alltså Walters dotter. Däremot är många översatta till engelska. Du hittar dem på Wikipedia och dit kommer du via länken i början av det här stycket.

Av José Saramago (1922-2010) läser jag nu äntligen en bok och det är Blindheten. Den kom ursprungligen ut 1995 och på svenska 1997. På Wikipedia finns en hel rad titlar av Saramago som är översatta till svenska.

Två böcker från det portugisiska språkområdet blir alltså lästa nu.

Och den som har hand om Månadens språk är Scyllas hylla.

Tysk höst av Stig Dagerman

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Under hösten 1946 reste Stig Dagerman till Tyskland för Expressens räkning. Han gjorde flera resor i landet i den amerikanska och den brittiska ockupationszonen. Tyskland var ju uppdelat av segrarmakterna på den tiden. Artiklarna skrev han när han hade kommit hem till Sverige. De infördes i Expressen och så småningom samlades de också i en bok.

Dagerman rapporterade från Hamburg och Ruhrområdet och Berlin där massor med byggnader, ja stora områden, hade bombats till ruiner. Det är skarpa, konkreta iakttagelser som Stig Dagerman, som den författare han är, förmår levandegöra så att läsningen blir mycket drabbande. Det är lätt att glömma andra världskrigets konsekvenser men genom Dagermans artiklar blir vi påminda. Här möter vi familjer som lever i källare där golvet täcks av vatten när det regnar och som svälter och fryser. Vi möter människor som evakuerades till Bayern för att komma undan bombningarna under kriget och som Bayern nu har utvisat. De fraktas i utdömda godsvagnar men när de kommer fram till sin forna hemstad vill myndigheterna där inte ta emot dem. Eller förmår kanske inte. Allt är så sönderslaget, raserat, förstört.

Jag minns när jag åkte bil med familjen som barn genom Tyskland till Nederländerna där vi skulle semestra. Det var i slutet av 1950-talet, alltså många år senare än 1946. Jag minns när vi for förbi Hamburg, alla ruinerna jag såg. Då hade de ännu inte kunnat bygga upp allting igen. Tysk höst är en viktig bok, en påminnelse om alla krigs konsekvenser och aktuell även idag. I slutet av boken finns lite fakta om hur artiklarna kom till och hur de togs emot. Dagerman gjorde även en del politiska bedömningar i sina artiklar och det fanns skilda åsikter om dem.

Tysk höst är en mycket bra bok. Det enda jag inte tycker om i den är Elfriede Jelineks förord. Det känns inte rätt med ett så snirkligt, snårigt förord till Stig Dagermans klara, tydliga, drabbande texter.

Tysk höst av stig Dagerman, Norsteds 2011.

Hett i hyllan #75 – Norrlands akvavit

~ Mösstanten ~ 18 kommentarer

Under en period läste jag allt jag kom över av Torgny Lindgren (1938-2017) och när jag såg Norrlands akvavit i bokhyllan var jag övertygad om att jag hade läst den. Men så tittade jag på årtalet. Den kom ut 2007 och allt mitt läsande av Torgny Lindgrens böcker ägde rum tidigare. Så detta är alltså en hyllvärmare och den vill jag läsa framöver.

På bokens baksida läser jag att enligt författarens egna ord hade han länge velat skriva om avkristningen och avfolkningen av Västerbottens inland. Jag citerar från baksidestexten:

Predikanten Olof Helmersson gav upphov till en mäktig väckelse i det inre av Västerbotten i det tidiga femtitalet. Sedan dess har han börjat misstänka att tron är ett villospår. Han reser tillbaka femtio år senare för att omvända de omvända, bara för att konstatera att det har de själva redan gjort.

Norrlands akvavit ska vara en berättelse om otro och död och om ett synnerligen rart brännvin, en berättelse skriven med ett leende allvar. Och den vill jag som sagt läsa.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Samlade verk av Lydia Sandgren

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Martin, Cecilia och Gustav är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst.

Cecilia är den som berättelsen rör sig runt. Hon gifter sig med Marin och de får barn, men när Cecilia är drygt trettio år gammal försvinner hon. Vi får aldrig lära känna henne eller Gustav ordentligt men det måste vi kanske inte göra. De ses utifrån via Martin och dottern Rakel, de två som författaren berättar igenom. Cecilias frånvaro får naturligtvis stora konsekvenser. Hennes barn och man blir övergivna. Hennes man blir ensamstående och får ta hand om allting själv och Gustav mister en vän. Cecilia blir en mystisk person men det kan vara en gestaltning av hålet som uppstår när hon försvinner och vagheten och berdrägligheten som finns kvar när man bara har minnen och några föremål och fotografier och texter kvar.

Så det är ett allvarligt problem som Samlade verk kretsar runt men det är en roman med stor berättarglädje. Den innehåller mycket: festande, skapande, misslyckande, löjlighet, vardagsliv, rädslor, vänskap och kärlek och många olika människor. Martin växer från att vara en i mitt tycke påfrestande ung man som känner sig tvungen att briljera och hålla långa föreläsningar om filosofi när han umgås med flickor till att bli en omhändertagande far med alla de vardagliga problem och glädjeämnen det innebär.

Samlade verk är mycket spännande att läsa, en riktig bladvändare, rolig, och har en viss igenkänningsfaktor för många människor, det är jag övertygad om, och det känns som om ungefär allt i berättelsen skulle ha kunnat hända. Bokens stora omfång behöver man inte vara rädd för. Den går lätt att läsa. En bra debut.

Samlade verk av Lydia Sandgren, Bonniers 2020.

Tisdagstrion – Bara ett ord i titeln.

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

Det här veckan fick vi ett lätt ämne från Ugglan & Boken visade det sig när jag tänkte efter. Det vimlar av böcker med bara ett ord i titeln. Jag valde tre böcker som jag har läst under vart och ett av de år som jag har bloggat, alltså 2018, 2019 och 2020.

Först har vi 2018 då jag läste Indignation av Philip Roth. Om en ung man och en far som båda är indignerade fast kanske av olika orsaker.

I mitten ser ni Vinterträdet av Ellen Mattson. Ett sammansatt ord i titeln. Den handlar om Greta Garbo och hennes fiktiva sekreterare och den läste jag 2019.

Och sist men inte minst en bok som har nästan den kortaste titel man kan tänka sig, de av Helle Helle. Den har jag läst i år och den handlar om en mamma och hennes tonårsdotter.

Alla titlarna är länkar eftersom jag har skrivit om böckerna. De är mycket olika men samtidigt bra romaner, alla tre.

Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler böcker med ett ord i titeln.

Vi fyller på

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Ja det gör vi, vi fyller på i våra hyllor och alldeles nyligen ringde vår trevliga brevbärare på dörren och räckte fram ett bokpaket med de här pocketböckerna som vi köpt till ett billigt pris.

Insekt av Claire Castillon föll jag för direkt, antagligen på grund av att vi hade insekter som tema i Tisdagstrion härom veckan. Från Skåne av Victoria Benediktsson tyckte jag verkade intressant och Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård har jag länge velat läsa eftersom jag har läst både Välkommen till Amerika och Oktoberbarn med behållning.

När en Marguerite Duras-pocket dök upp när jag skrollade bland de billigare pocketböckerna slog jag till direkt. Att den kontrafaktiska boken också hittade hem till oss beror visserligen på min man men jag kan också gott tänka mig att läsa den. Det är spännande att fundera på vad som hade hänt i historien om det som hände inte hade hänt.

Så kan det gå i böckernas underbara värld. Det börjar bli ganska trångt på min bokvagn så det är bara att fortsätta läsa. Härligt!

Mörkret vet av Arnaldur Indridason

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Arnaldur Indridason är tillbaka i nutiden, fast brottet, eller brotten kanske jag bör säga, har begåtts långt tidigare. Huvudperson är den pensionerade kriminalpolisen Konrad och det här är den första boken i en serie där han utreder brott.

Under sin verksamma tid arbetade Konrad med ett brott som han och kollegerna inte lyckades lösa. Affärsmannen Sigurvin hade försvunnit. De hittade honom aldrig. De hade en misstänkt man i häkte som de inte lyckades fälla. Konrad kan inte släppa det här fallet och när Sigurvins kropp hittas i en glaciär börjar han arbeta med fallet igen.

Men det är inte bara det här olösta fallet som plågar Konrad. Hans far mördades för länge sedan och också den mordgåtan är olöst. Konrad har en svår bakgrund, en hård uppväxt med en alkoholiserad, elak, våldsam och kriminell far och har själv deltagit i kriminell aktivitet. Konrad är präglad av sin uppväxt och det kan hända att han blir så arg att han inte vet vad han gör. Jag uppfattar att hans hustru Erna har varit hans fasta stöd och hans kärlek i livet. Kanske var det hon som räddade honom från ett kriminellt liv. Men hon är död sedan några år och Konrad sörjer henne djupt.

Arnaldur Indridason har här skapat en komplex och intressant huvudperson som jag gärna vill läsa mer om. Som deckare betraktad tillhör Mörkret vet de bättre enligt min åsikt. Konrad framstår som en människa. Handlingen är inte förutsägbar. Konrads komplexa personlighet känns starkt och hans kärlek till hustrun är ömsint gestaltad. Dessutom vill jag hela tiden läsa vidare så att jag får veta hur det går. Boken rekommenderas.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason, Norstedts 2020. Översättning: Ingela Jansson.

Hett i hyllan #74 – Get Carter

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Här har vi då en brittisk gangsterthriller med Michael Cane på framsidan. Det beror på att historien är filmatiserad och filmen hade titeln Get Carter som boken också fick efter det, eftersom filmen blev en succé. Filmen kom 1971 och boken 1970 men först hette den Jack’s Return Home men fick alltså sedan samma titel som den populära filmen.

Get Carter blev Ted Lewis genombrott. Han levde mellan 1940 och 1982 och förutom att skriva kriminalromaner arbetade han som animatör inom film och tv och skrev också manus för televisionen. Get Carter blev början för ”the noir school of British crime writing” enligt Wikipedia.

Get Carter är filmatiserad ytterligare två gånger, med titeln Hit Man 1972 och återigen med titeln Get Carter 2000 med Sylvester Stallone i huvudrollen.

Från bokens baksida: Doncaster, and Jack Carter is home for a funeral – his brother Frank’s. Frank’s car was found att the bottom of a cliff, with Frank inside. He was not only dead drunk but dead as well. What could have made sensible Frank down a bottle of whisky and get behind the wheel? For Jack, his death doesn’t add up. So he decides to talk to a few people, do some sniffing around.

Kommer jag att läsa den här boken? Troligast inte. Den ska vara en ganska bra historia i sin genre säger min man, men det finns ju så många böcker.

Get Carter av Ted Lewis, Allison & Busby 2013.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Den vita borgen av Orhan Pamuk

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Det är på 1600-talet. En ung italiensk ädling tas tillfånga av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Så småningom blir han slav hos en vetenskapsman och astrolog som kallas Hodja. Denne man ser exakt likadan ut som italienaren och han lär ut allt sitt vetande till Hodja och de får i uppgift att tillverka fyrverkerier. De två arbetar med uppfinningar och astrologi för att vinna sultanens gunst.

Det som bestämmer om någon ska ha framgång eller inte är att han ligger bra till hos sultanen. Sultanen är i början av berättelsen ett barn och antagligen i händerna på rådgivare, men det är där makten sitter. Riket är en diktatur, men fullt av intriger om makten. Det händer mycket i den här boken men den är lugnt berättad och handlingen griper aldrig tag i mig. Den är ganska snårig också, ömsom är Hodja i sultanens gunst, ömsom italienaren. Berättelsen känns stillastående fast den handlar om så mycket och också om dramatiska händelser, fängelse, folk får huvudet avhugget, krigståg.

Jag har lite svårt att förstå vad den här romanen egentligen handlar om. Öst och väst verkar vara ett tema. Kanske är den stillastående känslan jag får en gestaltning av det Osmanska rikets stagnation. Västvärlden har kommit längre i vetenskapen. I en diktatur förekommer ingen riktig debatt. Att hugga huvudet av de som har fel åsikt eller på grund av olika nycker för inte utvecklingen framåt. Västvärlden är nog inte så särskilt demokratisk heller vid den här tiden, men mer dynamisk och öppen.

Identitet verkar också vara ett tema. Det att Hodja och italienaren är dubbelgångare måste betyda något. Kanske vill författaren säga att vi är människor allihop och egentligen lika? Men det här med identiteten blir aldrig spännande för mig.

Sedan vet jag naturligtvis inte hur sanningsenlig italienaren är. Kanske ska jag tänka att han fabulerar vilt? Det blir något ogripbart över berättelsen. Jag skulle tro att den säger mer till den som är väl insatt i det Osmanska rikets kultur och jag tror att författaren är mycket kunnig. Jag har svårt att bedöma den här romanen. Det är mycket som är bra men jag ställer mig frågande.

Den vita borgen av Orhan Pamuk, Tidens förlag 1992. Översättning: Kemal Yamanlar i samarbete med Anne-Marie Özkök.

Romanen kom ursprungligen ut 1985 och var författarens tredje.

Tisdagstrion – Tanter och farbröder

~ Mösstanten ~ 26 kommentarer

När jag var barn vimlade det av tanter och farbröder. Alla vuxna i mina föräldrars ålder eller äldre var nämligen sådana. Men det var då det. Nu är en farbror en gammal man på minst 90 år, som knappt kan gå. En tant däremot kan vara mycket vital, till och med dänga handväskan i huvudet på en högerextremist, men hon är mycket begränsad, klär sig mest i brunt och beige, handarbetar, lagar mat och hänger inte med i de nya trenderna. Missförstå mig nu inte. Det är inget fel på allt det där, det har bara nedgraderats. Men den bilden av tanten är helt missvisande. Tanter kan vara politiker, författare, företagsledare. Med mera. Själv kallar jag mig mösstant, så fram för tanter och farbröder. Eftersom jag är tant är jag gift med en farbror, fast han är inte 90 än.

Nej, till saken! Tanter och farbröder i litteraturen alltså. Då är mitt första exempel Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Där finns tanter och de är inte att leka med. De kan vara rent otäcka. Tanterna i tjänarinnans berättelse och i The Testaments är nästan som en nunneorden. De får inte gifta sig. Men å andra sidan får de läsa. Och de har en viss makt, dels över flickorna och tjänarinnorna som de utbildar och dresserar, dels har de en viss makt över det hårda regelverk som bestämmer vad kvinnorna får göra – ja mest vad de inte får göra. I ursprungsspråket kallas de Aunties och det får mig genast att tänka på Hemsöborna där Karlsson tilltalar madam Flod med moster, något jag antar var vanligt förr i världen, ett allmänt tilltal som inte behövde betyda att man var släkt. I alla fall läste jag Tjänarinnans berättelse förra året. Den rekommenderas varmt. Titeln är en länk.

Min andra bok blev Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Elsa Beskows berättelser om Petter och Lotta och de tre tanterna. Jag misstänker att jag inte blir ensam om det exemplet idag. I dessa böcker finns också passande nog en farbror, nämligen farbror Blå.

Och det för mig vidare till nästa bok, Niklas Rådströms Medan tiden tänker på annat. Det är andra delen i en trilogi med självbiografisk grund och den handlar om pojken Axel och hans morfar som betyder mycket för honom eftersom hans pappa är frånvarande. Morfadern är typiskt sådan som vi med hjälp av våra fördomar tänker att en farbror är: Gammal, går med käpp och lyfter på hatten som hälsning till folk han möter. Medan tiden tänker på annat är en mycket bra bok, kärleksfull och sorglig. Titeln är en länk.

Den som tänker ut alla teman vi har i Tisdagstrion är Ugglan och Boken. Gå gärna dit så hittar du fler tanter och farbröder.