Anne Swärds böcker kom jag inte i kontakt med förrän jag började blogga. 2018, det första året, såg jag hennes roman Vera i bloggar och på Instagram. Jag blev intresserad och läste den och den var mycket bra. Sedan visade det sig att hon blev invald i Svenska akademien och det gjorde att jag blev ännu mer intresserad av hennes författarskap. Så i år kom hennes nästa roman Jackie som jag också uppskattade mycket.
Anne Swärd har skrivit ytterligare tre romaner: Hennes debutroman Polarsommar som kom 2003 blev Augustprisnominerad. Den skildrar en familj i kris. Efter det kom Kvicksand (2006) och Till sista andetaget (2009). Kvicksand utspelas i Köpenhamn ”i en nära framtid” skriver förlaget. Någonting har hänt och allt är inte som det var tidigare. Till sista andetaget utspelas på 1970-talet på en liten ort i Skåne. Flickan Lo och pojken Lukas träffas och de blir vänner.
Det finns många författare som jag vill läsa mer av. Det finns en uppsjö av bra böcker och många intressanta författarskap, mer än jag någonsin har möjlighet att läsa, men här har jag en chans att komma ifatt. Anne Swärds tre tidigare romaner, det vore väl ingen omöjlig utmaning att läsa dem? Alltså vill jag läsa åtminstone Polarsommar i år.
Det är egentligen fantastiskt hur det ena ger det andra hela tiden. Ibland kan det kännas stressande med alla böcker som man inte hinner läsa, men det vore så mycket värre om litteraturen skulle ta slut.
Jakobsböckerna handlar om sektledaren Jakob Frank som föddes omkring år 1726 och levde till 1791. Troligen föddes han som Jakob Leibovitj i en polsk-judisk familj i det som då var östra Polen men som nu är Ukraina.
Judarna i Polen var vid den här tiden inte fullvärdiga medborgare. De tilläts bo och försörja sig i landet men de fick inte ha vilka yrken som helst. Deras tillvaro var osäker. Vid dåliga tider eller på grund av att någon maktperson hade behov av det förföljdes de, misshandlades och dödades och fördrevs från sin bostadsort. Ett rykte som tidvis användes för att jaga upp stämningen mot judarna var att de dödade små kristna barn och använde deras blod när de tillredde sitt osyrade bröd. Religionsfrihet rådde inte i Polen (heller inte i Sverige) vid den här tiden så en sekt var inte tillåten.
Jakob Frank är alltså huvudperson men han ses inte inifrån i Jakobsböckerna utan utifrån av personer som var med i hans rörelse och andra personer samt av författaren som har tagit ett stort grepp över människor, händelser, ideologi och Polens historia. Boken är full av verkliga historiska personer men sannolikt finns också vissa som är påhittade. Den är spännande och rörande och platser och människor, miljöer, dofter, kyla, gyttja och värme gestaltas så att det blir starka bilder och berättelsen får kropp. Dessutom innehåller den en andlig dimension med många, delvis mystiska resonemang. Ordet är viktigt. Ord och skrift. Siffror och talmystik också.
Sektledare fascinerar mig därför att jag har så svårt att förstå sådana människor. Finns det någon sektledare någonstans som verkligen bryr sig om andra människor och deras väl och ve? Jakob Frank i boken jag har läst verkar drivas av maktbegär. Kanske tror han åtminstone delvis på sin ideologi men resultatet blir att han utnyttjar andra människor. Kvinnor och även pojkar blir utnyttjade sexuellt och själv har han alla rättigheter, även till att bestämma vilka män och kvinnor som ska bli par. Ett ideologiskt skäl till detta är att han är Messias och att de lever i de yttersta dagarna och det står i skrifterna att då vänds allting uppochner och bakochfram. De gamla reglerna om samvaro mellan män och kvinnor gäller inte längre. Dessutom offrar massor med människor pengar och värdesaker och detta använder Jakob Frank till att driva ett hov men många underlydande. Samtidigt skuldsätter han sig.
Dessa bländande människor som kan dupera så många och som utnyttjar människors svagheter är intressanta dels som personer som jag inte förstår mig på, men också genom alla följdverkningar. I Jakobsböckerna blir jag förflyttad till en annan tid, till Polen, Österrike, det som idag är Tyskland och till det Osmanska riket. Boken ger en fantastisk historielektion som är både intellektuell och kroppslig, grym, intressant och även rolig på vissa ställen. En djupt mänsklig bok som jag rekommenderar. Det enda jag reagerar negativt på är psalmerna och verserna som finns här och där. Jag vet inte om det beror på mig, men prosan är så bra och så sticker verserna ut som ganska klantiga. Beror det på översättningen? De är kanske bättre på polska?
Men detta sista är också det enda, lilla som jag kan anmärka på i den här boken. Den får ändå fem stjärnor.
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, Ariel och Bonniers, 2019. Översättning Jan Henrik Swahn.
Här är återigen en svart bok med tungt innehåll. Med andra ord en bok som jag tvekar inför. Men den har fått mycket positiva omdömen verkar det som.
Christopher Hitchens (1949-2011) var en brittisk-amerikansk författare och journalist. Enligt Wikipedia var han revolutionär trotskist i sin ungdom men ställde sig senare bakom Bushadministrationens intervention i Kosovo och dess politik i mellanöstern. Mest känd är han som ateist och religionskritiker.
Christopher Hitchens bror Peter Hitchens var också trotskist i ungdomen men blev senare troende kristen och paleokonservativ enligt Wikipedia. Paleokonservatism ska innebära tradition, begränsad stat, antikolonialism, antifederalism, och ”religiös, regional, nationell och västerländsk identitet.”
De båda bröderna utvecklades alltså åt två olika håll och 2001 bröt de med varandra privat men träffades ibland i officiella sammanhang. År 2010 visade det sig att Christopher Hitchens hade drabbats av matstrupscancer och han avled 2011. Den här boken, Mortality, är skriven under sjukdomstiden.
Mest känd av Christopher Hitchens böcker är dock Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Den kom 2007 på engelska och 2008 på svenska. Själv har jag hittills inte läst något av Christopher Hitchens.
Mortality av Christopher Hitchens, Atlantic Books 2013.
Det här är andra delen av den så kallade Burukvartetten och den är en direkt fortsättning på den första, Människornas jord. Minkes unga hustru Annelies har tvingats resa från Indonesien till kolonialmakten Nederländerna och Minke och Annelies mor har inte haft någon laglig rätt att hindra detta. Annelie har en Nederländsk far. Annelies mor är en före detta konkubin till ägaren av jordbruksföretaget de driver. Hon är inföding, liksom Minke. Hon är en mycket skicklig företagsledare men hennes husbonde är nu avliden och andra nederländska släktingar ärver företaget. Modern har inga som helst rättigheter, vare sig när det gäller dottern eller företaget och hon riskerar att förlora allt.
Jag säger inte mer om handlingen eftersom det finns en viss spänning som driver berättelsen framåt. Ändå är denna del inte lika spännande och omskakande som den första, men spännande och intressant nog. Minke är mycket ung. Han har nyligen avslutat gymnasiet. Han skriver i tidningar och tidskrifter och har haft viss framgång. Fortfarande är han mycket naiv och vet inte så mycket om de verkliga förhållandena i landet och världen. Tiden är slutet av 1800-talet. Kolonialmakterna kämpar om världens tillgångar och rörelser mot utsugningen och maktmissbruket växer fram i olika länder.
Hur det ska gå för Minke och Annelies mor är ett bärande tema i romanen men kanske det viktigaste temat ändå är Minkes växande och lärande. Båda de första delarna av kvartetten är på så sätt utvecklingsromaner. Samtidigt lär sig läsaren mer och mer om förhållandena i Nederländska Ostasien och om maktspelet runt omkring. I kvartettens första del var gestaltningen starkare rent känslomässigt. I Ett barn av alla folk är den lite mer intellektuell. Men Minkes och Annelies mors utsatthet känns verkligen när jag läser. Och gestaltningen av hur bönderna fråntas mer och mer av sina rättigheter och möjligheter till utkomst av sockerindustrin är slående.
Ett tredje tema är kvinnornas situation. Traditionellt i Indonesien har kvinnan en tjänande och underdånig position. Det upplever jag starkt när jag läser. Som infödingskvinna har hon ett dubbelt förtryck, dels från landsmän men också i mycket hög grad från kolonialmakten. Dock finns starka kvinnor i berättelsen. Annelies mor är exempel på detta.
Sammantaget är Ett barn av alla folk en mycket bra och viktig roman som jag rekommenderar.
Ett barn av alla folk av Pramoedya Ananta Toer, Leopard förlag 2009. Översättning: Per Holmer.
Del tre och fyra i kvartetten heter Fotspår och Glashuset.
Efter att ha hämtat andan med några tunnare böcker kände jag mig redo för nästa tegelsten. De nakna och de döda av Norman Mailer är med i min hög av hyllvärmare som jag tänker läsa i år. Den är också en tegelsten, men inte lika omfångsrik som Jakobsböckerna. De nakna och de döda är på 656 sidor och alltså inte lika tung som Jakobsböckerna. Som ni ser kan jag hålla den med en hand, och det är till och med vänsterhanden!
Så jag har raskt bytt tid till andra världskriget och förflyttat mig till en ö i Stilla havet.
Sitas eld utspelas på Bali. Den handlar om flickan Ni Luh Putu Sita från tolvårsåldern till att hon är en erfaren kvinna. Novellen ger korta glimtar ur hennes liv och temat är kvinnornas utsatta ställning. Kolonialmaktens män rövar bort dem och tar dem som konkubiner, men också landsmännen förtrycker och utnyttjar dem. Novellen växlar mellan vackra sensuella partier och hårda, krassa avsnitt som gestaltar en kvinnas utsatthet. Novellen är rakt och på sätt och vis sagoaktigt skriven. Det är som om flickans öde är bestämt i förhand. Samtidigt är den ett protestskrik mot förtrycket. En mycket bra och viktig novell.
Sitas eld av Oka Rusmini ur samlingen Indonesien berättar – Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, Tranan 2012. Översättning: Stefan Danerek
Berättaren i den här romanen är en framgångsrik författare. Hon är upptagen med att skriva och har många andra åtaganden. Hennes man är också författare och han är sjuklig. Eftersom författarinnan inte har tid att sköta hemmet behöver hon en hushållerska och den de anställer är Emerentia. Hon är gammal, outbildad, barsk och ordkarg och arbetar alltid. Hon är också vaktmästare i huset där hon bor och hon sopar trottoarer i hela kvarteret.
Emerentia ger alltid av sig själv till andra och ställer upp för sina nära och kära men hon är också svår att ha att göra med. Hon gör saker på sitt eget sätt och när berättaren hittar en liten valp i en snödriva blir hunden mer Emerentias än författarinnans.
Det här är en stark berättelse om en ovanlig vänskap. I förhållandet med Emerentia får vi veta mer om berättaren och hon lär sig också om sig själv och sitt förhållande till människor. Emerentia är ett unikum, en mycket ovanlig romangestalt, men sedd från den utbildade och mycket mer priviligierade människans synvinkel. Författarinnan och Emerentia är helt olika sorter och kan många gånger inte förstå varandras reaktioner. Vänskapen är stark och innehåller häftiga gräl. På så sätt gestaltar Magda Szabó klassskillnaderna i Ungern under kommunisttiden.
Intressant är också att författarparet under lång tid är ute i kylan, men vid en viss tidpunkt hamnar författarinnan i värmen igen, får pris och utses till delegat vid internationella konferenser. Det bärande i berättelsen är dock de personliga förhållandena. Onåd och nåd för författarinnan nämns mer i förbigående. Jag vet inte säkert, man kanske ger den här romanen också en bild av hur vardagslivet i Ungern kunde vara. Åtminstone en del av vardagslivet.
Sedan kan jag inte låta bli att fundera över författarinnans förhållande till sina egna föräldrar och hennes barndom. Om det får vi inte veta mycket, men att hon så ofta har dåligt samvete gentemot Emerentia och böjer sig för hennes vilja måste ha någon orsak mer än det som händer. Dörren är, som sagt, en mycket stark berättelse och den leder till många tankar och funderingar. Rekommenderas.
Dörren av Magda Szabó, Nilsson förlag 2020. Översättning: Eva-Teresia Lundberg och Maria Ortman.
Patricia Highsmith (1921-1995) är mest känd för sina fem böcker om Tom Ripley men hon har skrivit mycket mer, bland annat den här novellsamlingen. Det var riktigt roligt att hitta den i bokhyllan. Här har jag alltså spännande noveller av en mycket god thrillerförfattare, tänkte jag. Men inte nog med det. Jag läser på omslagets flik:
Samson is a magnificent French pig who has been trained to sniff out truffles, but his owner never lets him taste one … Ming is a sinuous Siamese cat living in the gratest luxury in Acapulco, who develops an insane jealousy over her mistress’s lover when his presence seems to threaten the cat’s way of life …
Här har alltså Patricia Hithsmith tagit ett radikalt grepp. Det är djuren som mördar. Den här boken publicerades 1975 och jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men nu ser jag verkligen fram emot att läsa dessa noveller.
The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder av Patricia Highsmith, Heinemann 1975.
Den blygsamme hjälten handlar om tre män – och deras söner. Det är den framgångsrike åkeriägaren Felícito Yanaqué som får utpressningsbrev där han ombeds att betala ”beskydd” av sitt företag. Det är den rike don Ismael Carrera som gifter sig med sin mycket yngre hushållerska vid åttio års ålder och gör sina vuxna söner arvlösa. Och det är Ismaels vän don Rigoberto som blir förföljd av Ismael Carreras söner eftersom han är bröllopsvittne.
Alla tre har de söner. Don Rigobertos son går i skolan och han möter en mystiskt man ibland. Kanske ser pojken syner? Ismael Carerras söner är rötägg och hatar sin far och de är kapabla att göra nästan vad som helst för att komma åt hans pengar. Felícito Yanaqués söner arbetar som chaufförer i hans företag, men är de nöjda med sin lott?
Den blygsamme hjälten är ingen psykologisk roman. En allvarlig komedi, kanske. Förhållandena mellan personerna är nästan TV-såpamässiga men berättelsen höjer sig långt över såpan. Det är hur författaren skriver som gör det. Romanen får ändå ett djup och den ger en inblick i och känsla för Peru, där välståndet har ökat men där det också finns korruption. Jag tittar in i en annan kultur när jag läser.
Berättelsen har många förvecklingar och är spännande att följa. Som läsare vet jag inte vad som ska hända härnäst. Att Felícito Yanaqué har en god vän som är sierska och som ibland känner på sig vad som ska hända och don Rigobertos sons mystiska möten med den okände mannen ger berättelsen en extra dimension. Dessutom är don Rigobertos mer harmoniska familjeliv, trots oron för sonen, en verksam kontrast till de andra två männens förhållanden. Jag har tidigare läst Bockfesten och den har en helt annan tyngd än den Den blygsamme hjälten, men den är ändå läsvärd.
Den blygsamme hjälten av Mario Vargas Llosa, Norstedts 2014. Översättning: Peter Landelius.
Vad skulle jag läsa efter tegelstenen? Jo, tunna böcker, det var vad som krävdes.
Litteratur är fantastiskt. Inte nog med att man kan läsa om massor med olika människor och figurer i olika tider och på olika platser. Dessutom är böckerna skrivna på mycket olika sätt – och har skiftande format. En del är väldigt tjocka och en del är tunna. Alltid kan man hitta något som passar för stunden.
Min man hade lånat Domenico Starnones Band från biblioteket. Jag har läst hans roman Väsen som jag tyckte var bra så Band ville jag också läsa. Mycket passande efter den omfattande, myllrande Jakobsböckerna där berättelsen glider fram som en stor flod. Väsen är en koncentrerad roman med få karaktärer på 170 sidor.
Nästa bok : En bra sak med att ha sin läslista på Goodreads är att man kan sortera listan på olika sätt. Den här gången sorterade jag efter sidantal och sedan bestämde jag mig för att läsa Min mormor från Armenien av Anny Romand. 119 intressanta sidor.
Och den tredje: Det sägs ju att Starnone och Ferrante är ett par och jag har tidigare sett vissa likheter mellan Starnones Väsen och Ferrantes Dagar av ensamhet så jag ville gärna läsa en bok av Ferrante nu också. Dessutom visade det sig att Band verkar hänga ihop med Dagar av ensamhet. Om Den senare är kvinnans bok så är Band mannens om äktenskap och skilsmässa. På bokrean köpte jag Plågsam kärlek, 142 sidor, så den får bli den tredje tunna boken, en Ferrante alltså.
