Maurice Halleck är en hög federal tjänsteman som hittas död i ett träsk efter att hans bil har störtat utför en bro. Frågan är om det är mord eller självmord. Halleck har efterlämnat ett skriftligt erkännande om att han har tagit mutor för att fördröja en brottsutredning.

Från omslagets flik:

Myndigheterna fastslår Hallecks skuld men hans barn, den välanpassade Owen och hans överspända syster Kirsten, tror på en komplott mot fadern och svär att hämnas.

Det är ett på ytan glittrande Washington som målas upp: parties, förnäma privatresidens, limousiner och kärleksaffärer och i lätt förklädnad skymtar en rad av sjuttiotalets stora skandaler, Watergate, Chappaquiddick, CIA:s agerande i Chile. Men berättelsen om Maurice Hallecks mystiska död växer ut till ett drama om blodsband och hämnd, en grekisk tragedi spelad på en nutida scen.

Ljusets ängel kom på originalspråket 1981 och är den tidigaste av våra Joyce Carol Oates-böcker som jag inte har läst, och man ser tydligt på omslaget att inte heller den svenska utgåvan är utgiven i närtid. Boken verkar spännande enligt texten på fliken och jag räknar med att den också är bra skriven. Yoyce Carol Oates är en skicklig författare. Så visst vill jag läsa denna.

Ljusets ängel av Joyce Carol Oates, Bonniers 1984. Översättning: Anna Pyk.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

”Tölpaktig. Tvetydig. En riktig svensk skriftställare alltså.” Så karakteriserar Jan Myrdal vår svenske nationalförfattare Johan August Strindberg (1849-1912). Myrdal gör här upp med festtalens slätpolerade Strindbergsbild, men inte för att förminska honom utan för att göra honom till en levande människa – inte ett monument.

Detta läser jag på bokens baksida. Säkert en intressant bok, naturligtvis skriven enligt Jan Myrdals kynne och åsikter. Det finns en uppsjö böcker om August Strindberg med olika vinklingar och som tar upp olika delar av hans liv och verk. Jag tror inte att jag har läst något om Strindberg, bara av honom. In alla fall inte en hel biografisk eller litteraturhistorisk bok. Den här hyllvärmaren kan jag gott tänka mig att läsa någon gång.

Johan August Strindberg av Jan Myrdal, Natur och Kultur 2003.

Den första utgåvan kom år 2000.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

De yttre boulevarderna av Patrick Modiano handlar om en ung man som söker sanningen om sin far och det leder honom tillbaks till ockupationsåren. På omslagets baksida läser jag:

En ung man betraktar ett foto av sin far och hans vänner. Han beslutar sig för att söka sanningen om fadern och detta sökande leder honom tillbaka i tiden – till ockupationsåren. I en by i utkanten av Fontainebleauskogen brukade en skara män med tvivelaktigt uppsåt mötas för att göra affärer – bland dem den malariasjuke ”greve” de Marcheret och tidningsredaktören Jean Murraille. Där återfanns också en ung blond skådespelerska i päls och så fadern – ”baron” Deyckecaire.

Den här romanen verkar ha en del gemensamt med Modianos De dunkla butikernas gata. Där finns också en man som söker sig tillbaka till ockupationsåren, men han letar efter sig själv. Han vet inte vem har är. Den romanen är vag och svår att greppa. Jag undrar om samma förhållande gäller här? På omslagets flik läser jag att Modiano vill återge en slags skymningsvärld och därför använder han sig av ockupationsåren för att skapa den, men att berättelserna i själva verket handlar om en kraftigt förstorad bild av nutiden.

Jag får väl helt enkelt se till att jag läser De yttre boulevarderna. Först då får jag svaret på min undran om den kommer att kännas lika dunkel och svårgreppbar som De dunkla butikernas gata.

De yttre boulevarderna av Patrick Modiano, Norstedts 2014. Översättning: Anne-Marie Edéus.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Det är år 1955 och den unge engelsmannen Leonard Marnham arbetar som teletekiker i Operation Gold som är ett spionsamarbete mellan engelsmän och amerikaner i Berlin. De gräver en tunnel under den ryska sektorn för att avlyssna ryssarnas militära hemligheter. Så träffar Leonard den fem år äldre tyskan Maria och de blir kära i varandra. Men det uppstår komplikationer.

På omslagets flik läser jag:

När Leonard och Maria kommer hem efter sin förlovningsfest hittar de Marias f.d. man, en alkoholiserad krigsveteran, gömd i lägenheten. Detta blir upptakten till en serie mardrömslika händelser av sällan skådat slag.

Ja, nu undrar jag förstås vilka händelser det kan vara. Tidigare har jag läst flera spännande och intressanta böcker av Ian McEwan. Kärlekens raseri är en av dem och den var spännande som en thriller och bra skriven så att jag levde med och våndades över huvudpersonens svårigheter. Oskulden är den tidigaste boken av Ian McEwan som vi har i bokhyllan så det ska bli intressant att se om han var lika bra redan då. Men när den blir läst vet jag inte.

Oskulden av Ian McEwan, Alba 1990. Översättning: Frederik Sjögren.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

.