Öar i strömmen kan utan vidare betecknas som ett centralt verk i Hemmingways produktion, läser jag på omslagsfliken. Men jag har inte läst den. Jag visste inte ens att den fanns förrän min man och jag flyttade ihop.

Romanen publicerades postumt 1970, men den är skriven i början av 1950-talet. Huvudperson är målaren Thomas Hudson som först bor på ön Bimini och sedan på Cuba och som deltar i kriget med sin motorbåt i jakten på tyska u-båtar. Så jag räknar med att det finns en del spänning men också mycket annat i berättelsen, och att havet har stor betydelse. Det ska finnas mycket av Hemmingway själv i huvudpersonen.

Ytterligare ett citat från omslaget:

Den åldrade mannens desperata försök att hålla fast vid livet trots sorger och motigheter, hans pendlande mellan mjukaste ömhet och hårdföraste handlingskult, mellan resignerad livsfilosofi och aggressivt fyllesnack, hans nostalgiskt färgade kärleksaffärer – allt detta är välbekant från Hemmingways liv och böcker men har sällan framstått med sådan närhet som här.

Romanen är uppdelad i tre delar med titlarna Bimini, Cuba och Till sjöss och den ska läsas förstås. Jag får väl helt enkelt planera in den i nästa års hyllvärmarutmaning.

Öar i strömmen av Ernest Hemmingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.

Den här boken kom ut 2010 och den var mycket omtalad då, men jag läste den inte. Jag var nog lite rädd för det tunga ämnet. Kanske reagerade jag också mot ordet ondska. Finns ondska? frågade jag mig. Den frågan och just min reaktion borde egentligen mana mig till att läsa boken. Ondska är ett begrepp som berör oss alla, och frågan om varför ondska finns – om den nu finns – har vi människor alltid grubblat över.

Nu, däremot, kan jag mycket väl tänka mig att läsa Ann Heberleins bok. Nu, när jag inte jobbar längre hinner och orkar jag läsa många fler böcker och då kanske det finns utrymme även för denna.

På fliken läser jag:

Ann Heberlein undersöker och ifrågasätter här våra föreställningar om ondskan. Hur ska man kunna förstå personer som Anders Eklund, Marc Dutroux och Josef Fritzs som medvetet begått avskyvärda handlingar mot barn?

Hur ska man se på barnen som mördar andra barn? Hur var den institutionaliserade ondskan vi mötte i Abu Ghraib, det forna Jugoslavien eller Förintelsen överhuvudtaget möjlig? Och varför begås de flesta onda handlingar av män?

Ett mycket tungt innehåll. Med andra ord en bok som jag inte skulle läsa när som helst.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein, Bonniers 2010.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Jamen det är ju mitt i sommaren! Ska jag då komma dragande med en hyllvärmare som heter Höstlegender? Ja, det ska jag, för nu har jag kommit till Jim Harrison i bokhyllan. Han var en amerikansk författare som levde mellan 1937 och 2016 och jag visste inte ens att han fanns förrän jag såg hans böcker i bokhyllan hemma. Det är alltså min man som har skaffat dem. Men Jim Harrison hade en diger produktion och skrev romaner, novellas, poesi, barnböcker, filmmanus och facklitteratur.

Den här boken, Höstlegender, består av tre novellas, eller kortare romaner som det står på bokens baksida. De heter Hämnd, Mannen som avstod från sitt namn och Höstlegender. I Hämnd har en misshandlad man lämnats för att dö i öknen, I Mannen som avstod sitt namn skildras en framgångsrik direktör som plötsligt inser att hans liv saknar mening, och i Höstlegender drar tre bröder ut i första världskriget. Detta enligt baksidestexten.

Den här boken ska vara Jim Harrisons stora genombrott. Den engelska titeln är Legends of the Fall och den publicerades 1979.

Höstlegender av Jim Harrison, Forum 1981. Översättning: Peter Stewart.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Den här historien har jag sett som film på TV med Humphrey Bogart. Romanen är ” skriven av Dashiell Hammett (1894-1961) och han skrev även manuset till filmen tillsammans med John Huston.

Romanen The Maltese Falcon har jag däremot aldrig läst. Den kom ut 1930 och Dashiell Hammett räknas till den så kallade hårdkokta skolan, en deckargenre som jag inte har intresserat mig särskilt mycket för, men däremot min man. Nu har vi emellertid den här boken i hyllan tillsammans med en del andra böcker av Dashiell Hammett. Det är länge sedan jag såg filmen och jag minns inte mycket och nu får jag lust att läsa boken för att se vad jag tycker om sådana här hårdkokta historier.

På bokens baksida finns ett citat från The Guardian:

Dashiell Hammett virtually invented the hardboiled private-eye genre with this novel … larded with snappy dialogue, brooding tension, grotesque characters and a louche-but-tough morality

Privatdetektiven heter Sam Spade. Historien börjar tydligen med att han anlitas av en vacker kvinna för att spåra en man som rymde med hennes lillasyster. Men det visar sig att den vackra kvinnan inte är så oskyldig som hon verkar i början. I berättelsen finns också en försvunnen, mycket värdefull statyett av en fågel – malteserfalken.

Jodå, den här boken vill jag också läsa.

The Maltese Falcon av Dashiell Hammett, Orion Books 2010.