Författare: Mösstanten

Tistdagstrion – A, B, C, i boktitel eller författarnamn

~ Mösstanten ~ 36 kommentarer

Till denna trio kunde vi alltså välja boktitel eller författarnamn och jag valde författare som ni kan se.

Brick Lane av Monica Ali läste jag under mitt första bloggår, 2018. Den handlar om Nanzeen från Bangladesh som blir bortgift med en betydligt äldre man som också är från Bangladesh, men som bor i London. En bra bok om en kvinnas frigörelse. Länken går till mitt inlägg om boken.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir läste jag långt innan jag började blogga. Den handlar om vänsterintellektuella i Paris och startar 1944 efter att Paris har blivit befriat från nazisternas ockupation. Den handlar om kärlek och politik och konflikt mellan en tonåring och hennes föräldrar. Idag ses den som en nyckelroman. Jag länkar till förlaget.

De åtta bergen av Paolo Cognetti är en berättelse om en pojke och hans förhållande till sina föräldrar, hans uppväxt till ung man och om den ensliga bergsbyn Grana där han tillbringar somrarna med sin mamma och pappa. Det är mycket natur i den här boken, det är bergsbestigning och väderskiftningar och där finns också det gamla sättet att leva i bergstrakterna som är på väg att försvinna. Titeln är en länk till mitt inlägg.

Om du klickar in dig till Ugglan & Boken kan du få fler boktips.

Emily Dickinson igen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Som ni ser har det skett ett diktsamlingsbyte. När jag hade kommit till avdelning IV i Paul Celans diktsamling Andningsvändning beslutade jag mig för att göra ännu en paus i den läsningen och nu läser jag Emily Dickinson igen i Ann Jäderlunds översättning. Den läsningen knölade till sig för mig när jag höll på med den förra gången, men nu går det bättre.

Jag kommer tillbaka till Paul Celan och läser färdigt Andningasvändning. Men just nu är det Emily Dickinson som gäller. Bara så att ni vet.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Romanen börjar med att Abbas som är drygt sextio år gammal faller ihop utanför sitt hem i England. Han kom från Zanzibar när han var ung. I England träffade han Maryam. De gifte sig och fick två barn som nu är vuxna, Hanna som hellre vill kallas Anna och sonen Jamal.

Det stora problemet i familjen är att Abbas aldrig har berättat om sin bakgrund för sin fru och sina barn. Han går och bär på sina minnen och är en tystlåten och ganska otillgänglig man. Maryam är hittebarn och vet inget om sin biologiska familj. Barnen tycker att det är konstigt att hon aldrig på allvar har försökt få reda på varifrån hon kommer. På så vis har författaren förstärkt rotlösheten som jag tror alla kan känna som kommer från en helt annan kultur och som sannerligen inte välkomnas av alla människor i det nya landet.

Det här är förutsättningarna för berättelsen och vi får följa familjens liv både i nutid och dåtid. Den sista gåvan är en rik, lågmäld roman som gestaltar både personliga svårigheter och situationen för invandrare i Storbritannien. Där finns gamla sedvänjor och traditioner både under Abbas uppväxt och hos invandrare i nutiden. Män värderas ofta högre än kvinnor. Ett hittebarn har inte mycket värde alls. Där finns jakt efter pengar och status, olika invandrare som lever på skilda sätt, ett strävsamt arbetsliv och strävan efter att barnen ska få en bra utbildning. Rasismen kommer fram då och då och det kan vara mycket smärtsamt. Jamal får tänka sig för och ta hänsyn som en vit ung man inte måste ta.

Fast berättelsen skrider framåt i lugn takt är den spännande att läsa. Så småningom får vi veta mer och mer om varför Abbas är så tillknäppt och vad som har hänt Maryam i hennes tidigare liv. Det finns många problem i romanen men på något sätt pekar den positivt framåt. Jamal och Anna har en hel del att brottas med och kommer att ha det så i framtiden, men det känns ändå som om de kommer att klara sig bra.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Hett i hyllan #140 – Bevingad intelligens

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Den här boken har jag flyttat från bokhyllan till bokvagnen för att den inte ska bli bortglömd. Jag tycker att det skulle vara så spännande att få veta mer om fåglarnas liv och deras intelligens – och ändå har jag inte läst Bevingad intelligens fast vi har haft den länge. Jennifer Ackerman som har skrivit boken är en amerikansk författare av böcker om hälsa och fåglar och Bevingad intelligens blev en bästsäljare.

Från bokens baksida:

Vilken intelligens gör att en fågel kan hitta vägen till en plats tusentals kilometer bort, där den aldrig varit förut? Eller med precision härma sångerna från hundratals andra arter? Eller komma ihåg exakt var den gömt sina frön flera månader tidigare?

Enligt baksidestexten är fåglarna mycket smartare än vad vi länge har trott. Jag vill absolut läsa den här boken och förhoppningsvis få veta hur intelligent blåmesen på bilden är. Frågan är bara när?

Bevingad intelligens – i huvudet på en fågel av Jennifer Ackerman, Volante 2018. Översättning: Shu-Chin Hysing.

Boken kom på originalspråket 2016 med titeln The genius of birds.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme.

Det är Marie-Louise Parres tankar som vi får ta del av. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.

Men Marie-Louise Parre har inte varit någon lyxhustru. Hon har arbetat i företaget och på senare år var det i praktiken hon som ledde det och styrde och ställde. Hon är en stark och lite kärv människa med en hel del svaghet inombords.

Så romanen handlar både om nu och då. Elsie Johansson gestaltar fru Parres bakgrund och barndoms- och ungdomsupplevelser så att det känns äkta. Titeln Sin ensamma kropp syftar dels på hennes ensamhet och längtan efter ömhet och värme, dels på kvinnornas situation där hon växte upp. Där kunde uttrycket sin ensamma kropp vara något positivt, att kvinnan själv rådde över den och inte måste finna sig i mannens krav och rädslan för fysisk smärta och oönskad graviditet.

Jag uppskattar den här berättelsen. Den är inte lika stark som böckerna om Nancy. Men bra nog. Bara att den handlar om en kvinna över 70 som längtar efter en man i sängen är positivt. Nu är ju jag själv ganska gammal och tycker inte alls att det är konstigt. Det är helt naturligt och borde inte förvåna eller uppröra någon. För mig känns Marie-Louise Parre trovärdig, också det som händer i romanens nutid. Det känns också bra att romanen pekar mot en möjlig bättre framtid.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, Bonniers 2008.

Tisdagstrion – Afrika

~ Mösstanten ~ 29 kommentarer

Afrika är dagens tema. Men så bra att jag har en bok av en afrikansk författare i årets hyllvärmarhög, tänkte jag. Nu visade det sig att Under tungan av Yvonne Vera som ingår i #hyllvärmare2022 inte var särskilt lättillgänglig. Den är skriven med ett poetiskt språk och problemen i den är till största delen dolda. Undangömda som trauman ofta kan vara. Men Under tungan är ändå en läsvärd bok av en författare som dog i AIDS alldeles för ung. Yvonne Vera kom från Zimbabve.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Nobelpristagare i litteratur 1991, är det längre sedan jag läste men jag hade hunnit börja blogga. Handlingen i romanen är till största delen förlagd till Sydafrika under apartheid och huvudpersonen är en ung vit kvinna från en familj som har arbetat mot det omänskliga systemet. En intressant och spännande bok.

Sist men inte minst har vi en bok av 2021 års Nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah. Det är en historisk roman från Östafrika, ungefär det område som sedan blev Kenya. Huvudpersonen är en pojke på tolv år som vi får följa tills han blir ung man. Han blir lämnad som pant till en rik köpman av sin skuldsatte far. Boken heter Paradiset. Titeln är en länk till min text om boken liksom de andra två titlarna i den här trion.

Det här är bara tre av alla afrikanska böcker som finns. Titta gärna in hos Ugglan & Boken så får du tips på fler.

Längst bak i min läslista #21-22

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det här projektet fortsätter åtminstone tills jag har läst alla böckerna som jag la in den 24 augusti 1919. (!) Jag bör komma så långt innan året är slut. Hoppas jag. Men det är ett givande projekt som ger mycket spännande och intressant läsning så det ska nog gå fast jag också har andra projekt. Vi får se. Det beror på hur många nya böcker som kommer som jag vill läsa så snart som möjligt. Jag har redan sett en del sådant.

Men nu ska det handla om de två nästa böckerna i listan. (Och det här är bortsett från de två tegelstenarna Jacobs stege och Ett litet liv som egentligen ligger längst bak nu men som jag inte ger mig på förrän jag har avslutat läsningen av Ulysses.) Då hittar vi där Whashington Square av Henry James (1843-1916). Washington Square kom 1880 och det är en kort roman på ca 70 sidor. Den ska handla om en konflikt mellan en dotter och hennes far. Washington Square är filmatiserad ett flertal gånger.

Under min bloggtid har jag hittills läst en bok av Henry James, När skruven dras åt som är en psykologisk spökhistoria. Jag har också läst Colm Tóibíns roman om Henry James, Mästaren.

Nästa bok är Gruppen av Mary McCarty (1912-1989). Den handlar om åtta väninnor som examineras från college år 1933 och möter ett hårt liv i New York efter det. Boken kom 1963 och blev en storsäljare. Den var ganska kontroversiell på sin tid och handlade om hur de unga kvinnorna tampades med sex, karriär och relationer. Den ska bli spännande att läsa.

Ja båda böckerna ser jag fram emot att ta mig an förstås.

Under tungan av Yvonne Vera

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Under tungan handlar om flickan Zhizha som bor i Zimbawe. Hon bor hos sin mormor och hennes mamma och pappa är borta. Hos mormor finns tryggheten.

Boken är mycket poetiskt skriven. Den är dunkel och verkligheten är gömd någonstans inne i poesin. Där inne någonstans kan man skymta fakta från Zhizhas liv, men endast skymta dem. De bor i en kåkstad förstår man efter hand. Många män har gått ut i kriget och jag antar att det är befrielsekriget som ledde till att republiken Zimbabwe grundades 1980. Innan dess hette området Sydrhodesia och senare Rhodesia och det var de vita som hade makten.

Men Zhizhas trauma är personligt och först i slutet kommer det klart fram, ut ur rädslan och snårigheten. Texten blir på så sätt en gestaltning av hur svårt det kan vara att tala om traumatiska upplevelser, men också att om orden kommer fram så kan det vara läkande och bidra till ens växande. I texten är det kollektiva traumat att vara koloniserad och utnyttjad och att genomgå ett krig för att befria sig sammankopplat med flickans personliga trauma. Kanske hör de ihop? Det finns mycket att fundera över.

Texten är vacker men inte helt lättläst. Den är tät och poetisk. Där finns stor rädsla och sorg, men också kärlek och kanske en väg framåt.

Yvonne Vera (1964-2005) var en Zimbabwisk författare som dog alldeles för ung i AIDS. Under the Tongue kom 1997 och på svenska 1999.

Under tungan av Yvonne Vera, Ordfront 1999. Översättning: Roy Isaksson.

Hett i hyllan #139 – Den osynliga skriften

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

En liten titt i biografihyllan. Där hittar jag inte bara Pil i det blå, första delen av Koestlers självbiografi som jag redan har skrivit ett hettihyllaninlägg om, utan också Den osynliga skriften som är andra delen av hans självbiografi. Tyvärr har jag inte läst den första ännu. Jag undrar när det kan bli av?

Den osynliga skriften handlar i alla fall om åren från början av 1930-talet till hans flykt till England 1940 med en epilog som för fram berättelsen till början av 1950-talet. Så skriver han själv i förordet till Den osynliga skriften. Och på bokens baksida läser jag detta:

Om denna andra del av Arthur Koestlers berömda självbiografi skrev Herbert Tingsten i DN: ”… en högst fängslande bok, där en av vår tids skarpaste begåvningar visar sin förmåga av beskrivning, politisk analys och inte minst självanalys. Det bör anses höra till allmänbildning att läsa denna bok och andra Koestlers huvudskrifter. De är centrala dokument i vår tids andliga historia.”

Arthur Koestler (1905-1983) var av ungersk-judisk börd. Han var journalist och författare och levde i Storbritannien från 1940-talet. Hans mest kända bok är Natt klockan tolv på dagen som handlar om Moskvarättegångarna på 1930-talet.

Den osynliga skriften – En självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.

Denna andra del av Koestlers självbiografi kom först ut 1954.

Och bloggaren bakom Hett i hyllan, Monika, hittar du på Bokföring enligt Monika.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Orsaken är en självbiografisk bok där Thomas Bernhard skriver om sin skoltid i Salzburg under andra världskriget och det första året efter krigsslutet. Och han är inte nådig. Han har inget till övers för denna inskränkta, hycklande stad som bara är befolkad av krämare och deras offer, enligt hans åsikt. Boken är en enda lång anklagelse mot staden och dess borgare, mot nazismen och mot katolska kyrkan och mot hur skolan drevs. Jag har aldrig läst något liknande och det är mycket bra skrivet. Det är slående, obönhörligt och lätt att läsa och ta till sig.

Under läsningen kan jag både känna med pojken Thomas och faktiskt dra på munnen ibland. Det var en fruktansvärd tid. Saltzburg utsattes för hårda bombangrepp under det sista krigsåret. Det blev ingen riktig sömn och ingen riktig undervisning, många nätter i skyddsrum och mycket skräck medan staden raserades. Thomas gick på en internatskola som drevs enligt den nazistiska ideologin. Österrike var ju ett nazistiskt land då. Under året efter krigsslutet blir skolan katolsk och det är också en svår tid. Allt är förstört och det är ont om mat och skolan drivs fortfarande med inskränkthet och bestraffningar. Thomas morföräldrar som var hans trygghet bodde utanför staden.

Samtidigt som jag upplever hur svåra de här åren är för pojken går författaren på med sin text, obönhörligt. Det finns inget resonerande i den här texten, inget antingen eller. Resultatet blir ibland tragikomiskt men det förstör inte min upplevelse av att det är en människa som har lidit som har skrivit boken.

Orsaken är en mycket bra bok och jag vill absolut läsa mer av Thomas Bernhard. Den här boken är den första i en svit självbiografiska böcker. De följande är Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard, Alba 1986. Översättning: Susanne Widén.