Författare: Mösstanten

Hett i hyllan #113 – Liten katekes för de ännu vanmäktiga och August Strindbergs lilla katekes för underklassen

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

En bok som innehåller två böcker och där den ena börjar framifrån och den andra bakifrån och den ena är upp och ner i förhållande till den andra har en särskild beteckning och den kan jag inte komma ihåg. Jag har försökt googla men inte hittat ordet och det retar mig obeskrivligt. Kan någon biblioteks- och bokkunnig hjälpa mig?

Men det var hyllvärmare det här handlar om och Göran Greiders Liten katekes för de ännu vanmäktiga har jag inte läst. Strindbergs Lilla katekes har jag däremot läst i en annan utgåva, men eftersom jag inte har läst Greiders och inte i den här boken alls betraktar jag den som en hyllvärmare. Det är två korta skrifter det handlar om, Greiders är på 19 sidor och Strindbergs på 51. När jag läser Greiders skrift kommer jag nog också att läsa om Strindbergs. Jag räknar alltså med att läsa den här hyllvärmaren. Att den är läsvärd tvivlar jag inte på.

Egentligen kommer Greider och Strindberg i fel ordning på bilden. Jag får nog betrakta Strindberg som bokens framsida för det är där alla uppgifter från förlaget finns.

Liten katekes för underklassen av August Strindberg och Liten katekes för de ännu vanmäktiga av Göran Greider, Karneval bokförlag 2012.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Piranesi av Susanna Clarke

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Piranesi bor i Huset. Det är mycket stort. Där finns trappor och stora salar. De översta våningarna har raserats och längst ner i botten finns tidvattnet som kommer och försvinner. Huset är byggt av sten.

Piranesi för noggrann journal över det som händer och hur han sköter sina uppgifter. De olika salarna och rummen i Huset är fulla av statyer. Han för bok över dem, han har tagit hand om människoskelett som han har funnit, han har lagt dem på en lämplig plats och han besöker dem regelbundet och offrar till dem.

Det är en märklig plats han befinner sig på. Kanske är den oändlig. För Piranesi är det hela världen. Han är ensam levande människa där, förutom Den andre som han träffar en gång i veckan. Men i Huset finns många fåglar och Piranesi känner sig inte ensam. Han har alla statyerna och fåglarna och människobenen.

Det här låter kanske flummigt, men boken är mycket konkret skriven. Piranesis liv i Huset känns realistiskt fast det är så underligt. Susanna Clarke avslöjar efterhand mer och mer. Det är vackert och det är spännande. Hon har fångat en stämning av uråldriga myter. Havet i salarna längst ner känns bekant från gamla föreställningar om världen. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det finns moderna detaljer. Piranesis värld verkar existera samtidigt som den moderna.

Den andre, han är ingen vänlig person och varifrån kommer han? Piranesi, däremot är en medkännande människa, en snäll människa som bryr sig om andra och som läsare vill jag att det ska gå bra för honom. Han har fått sitt namn av Den andre och när jag söker på Piranesi på nätet hittar jag den italienske konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) och när jag ser bilderna på hans verk förstår jag varför Piranesi har fått sitt namn och romanen sin titel.

Susanna Clarke har skrivit en mycket bra roman, spännande och vacker. Jag rekommenderar den varmt.

Piranesi av Susanna Clarke, Bloomsbury Publishing 2020.

Piranesi finns inte översatt till svenska. Susanna Clarkes första roman Jonathan Strange & Mr Norell finns däremot i svensk översättning. Den läste jag med stor behållning för ett antal år sedan.

Tisdagstrion – Bokomslag med ansikten

~ Mösstanten ~ 24 kommentarer

Temat bokomslag med ansikten är inte svårt. Det finns så många. Antagligen beror det på att ansikten lockar till köp och till läsning. Ansikten är ju det första av det vi ser som vi riktigt intresserar oss för som spädbarn. Här har jag valt tre böcker som jag har läst och skrivit om under min bloggtid.

Kvicksand av Anne Swärd har jag nyligen läst. En bra roman om en nära framtid i Köpenhamn där några människor försöker överleva i en svår värld. Om trasiga familjeförhållanden och kärlek.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst handlar om en kille som är gay och som är inneboende hos en överklassfamilj i London. Den rekommenderas.

Människornas jord är första delen i Burukvartetten av Pramoedya Ananta Toer. Romanen innehåller en stark kärlekshistoria i det tidiga 1900-talets koloniala Indonesien.

Alla mer eller minde lätta ämnen till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Titta in där så får du fler boktips.

Halvårsrapport för mina läsprojekt

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Projektet Längst bak i min bokhylla har fungerat bra. Jag har kortat av läslistan med tolv böcker bakifrån och fått spännande och intressant läsning av tolv författare från åtta länder. Särskilt vill jag nämna Vegetarianen av Han Kang, Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge och The Magic Toyshop av Angela Carter. Jag fortsätter till årsskiftet så får vi se hur många böcker det blir allt som allt. Fast listan har inte blivit kortare förstås. Den har vuxit på andra hållet.

Hyllvärmare 2021 går också bra. Jag har läst sex av de tolv böckerna och tar snart sats och ger mig på Ulysses. Det ska bli spännande.

Augustprisprojektet startade jag också i vintras. Jag ville läsa de åtta vinnare av det skönlitterära Augustpriset som jag inte hade läst. Nu har jag bara en bok kvar att läsa, Synden av Björn Ranelid. Det här projektet är jag också nöjd med så jag ska naturligtvis läsa också den sista av de åtta böckerna. Jag har den på långlån från biblioteket så den står redan på bokvagnen.

Och sist vill jag nämna mitt läsprojekt Anne Swärd som jag startade i somras och som jag har avslutat.

Efter att ha bloggat ett par år har jag kommit fram till att läsprojekt passar mig. Så det är bara att fortsätta.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

På bokens omslag ser vi ett skepp på väg att tippa över jordskivans kant, ner i det stora djupet, och det är dit Hasse är på väg. Han ligger på en sal på sjukhuset och väntar på att dö. På salen finns tre andra män som är i samma situation. Det är tragiskt. Döden vill vi oftast inte tänka på. Och att befinna sig i en sjukhussal – eller hemma – med en sjukdom som försvagar en mer och mer och som ger smärta, den situationen vill i varje fall jag inte befinna mig i. Ändå vet jag att det inte är otroligt att det också kommer att hända mig. Att Carl-Henning Wijkmark i den här romanen lurar döden håller jag inte med om. Det ingår i juryns motivering till att han fick Augustpriset i skönlitteratur 2007. Men berättelsen håller sig ovanför tragiken och skräcken. Den är delvis lite rolig och mycket saklig. Wijkmark berättar lugnt om sjukdomens utveckling. Vi får ta del i det som händer på sal fem där Hasse ligger. En efter en av männen på salen dör och så blir Hasse flyttad till en enskild sal. Vi får ta del av minnen ur Hasses liv och hans funderingar. Han har varit operettskådespelare. Kan han vara nöjd med sitt liv? Det var så här det blev, varken mer eller mindre.

De som betyder mest för honom är två sjuksköterskor. Hasse har ingen familj som sitter hos honom när han är döende. Inte heller några vänner. Kanske har han valt bort dem.

Berättelsen om Hasse är inte en så tungsint historia att den blir svår att läsa av det skälet. Tvärtom saknar jag känslor lite grand. Författaren kan ha menat att läsaren får skapa sina känslor själv. Tyvärr fungerar det inte riktigt för mig, men det finns partier mot slutet som talar till mig. En fladdermus har kommit in i rummet och sitter i taket och tittar ner på Hasse. Kanske är den verklig. Kanske inte.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts 2007.

Den här romanen ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Hett i hyllan #112 – Brottstycken

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Den här boken missade jag när jag var på P i bokhyllan, men nu kommer den, Brottstycken av Leif GW Persson.

Brottstycken innehåller ett urval av Leif GW Perssons debatt- och kulturartiklar och också personporträtt och längre reportage skrivna under åren 1980-1993. Det var alltså ganska länge sedan han skrev dem men jag tror att det kan vara givande att läsa dem även nu.

Texterna är uppdelade enligt olika rubriker: Barndom, uppväxt, medelålder. Om kreativitet. Från maktens korridorer. Mest om brott. Trött, sur och förbannad. Kvinnor, män, människor. Jakten. Skrönor.

Det enda jag har läst av Leif GW Persson hittills är en deckare och fler sådana av honom känner jag inte för att läsa, men väl både den här boken och hans självbiografiska Gustavs grabb som står i biografihyllan och som jag har haft med i Hett i hyllan men ändå inte läst. Hittills.

Brottstycken av Leif GW Persson, Norstedts 1993.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Till doktor Dreufs mottagning kommer många kvinnor. Han är expert på kvinnor, deras psyken och neuroser. Han vet precis hur allting förhåller sig. Nu ligger en kvinna på hans analyssoffa och hon verkar komplett galen. Hon lever sig igenom historien och alla hemskheter som har drabbat kvinnor alltifrån att bli betraktad som galen när hon vill göra mer än att finna sig i 1800-talets borgerliga inskränkta och begränsade kvinnoideal till att bli utpekad som häxa och bränd på bål.

Quinnan och doktor Dreuf är en satirisk bok och den är rolig fast den tar upp så mycket elände ur historien. Dreuf är naturligtvis en lek med namnet Freud och doktorn i den här boken är en karikatyr. Kvinnan är en representant för kvinnokönet. Det finns alltså inga människor att lära känna i den här berättelsen och det som visas fram av det som kvinnor har fått utstå är inget nytt, men det är roligt och bitskt och dråpligt mitt i all tragik. Mare Kandres språk och sätt att skriva gör att boken blir en njutning att läsa. Den är som en lång, berättande dikt, men den är inte lång som roman betraktad, endast 151 sidor.

Nyligen läste jag Kvinnostaden av Christine de Pizan och Quinnan och Dr Dreuf hör till samma tradition. Quinnan och Dr Dreuf är roligare och mer drastisk men både den och Kvinnostaden är angrepp på och ett försvar mot allt kvinnohat och allt förminskande av kvinnors förmåga som har funnits och fortfarande finns.

Quinnan och Dr Dreuf ingår i hyllvärmarna som jag läser i år. Nu är den inte längre en hyllvärmare. Det hade varit synd om den hade fortsatt att vara oläst.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre, Bonniers 1994.

Tisdagstrion – Skolämne i titeln

~ Mösstanten ~ 24 kommentarer

Det finns säkert många böcker som inte är läroböcker men som har skolämnen i titeln, men jag kunde bara komma på en som jag har läst och det är Binas historia av Maja Lunde. En bra bok där hon använder sig av tre tidsplan, ett bakåt i historien, ett som är nutid och ett är framtid. Titeln är en länk till min text.

Aerodynamik är ett skolämne för blivande ingenjörer och då tänker jag främst på flygingenjörer. Jag som har jobbat på Flygvapenmuseum borde ha läst Aerodynamiska tal av Lotta Lotass, men det har jag inte gjort. Det är en samling texter om flygets barndom som främst ska vara koncentrerade på lusten och den obetvingliga viljan att flyga och därmed utsätta sig för fara. Kanske kan den här tisdagstrion göra att jag läser boken?

Sedan har vi Räknelära av P C Jersild, en satirisk novellsamling som ursprungligen kom 1960. Både min man och jag är övertygade om att vi har haft den, men nu tycks den vara försvunnen. Kanske kommer vi att köpa ett ex? Den finns att köpa som E-bok i nätbokhandeln, men vi vill ha ett fysiskt exemplar så det får bli antikvariskt i så fall.

Om du vill ha fler tips kan du klicka in dig hos. Ugglan & Boken.

Läste jag mer av Anne Swärd?

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Ja visst gjorde jag det. Efter att ha skrivit inlägget om att jag ville läsa mer av henne förra sommaren har jag läst de tre romanerna som som återstod. Faktum är att jag inte bara valde att koncentrera mig på henne på grund av att jag hade uppskattat Vera och Jackie, utan också därför att antalet romaner hon har skrivit hittills inte var så många. Jag tänkte att det inte skulle vara så svårt att läsa alla. Man ska göra det lätt för sig själv ibland.

Anne Swärds fem romaner kan jag varmt rekommendera.

Anne Swärd har skrivit mycket annat också men eftersom jag främst är romanläsare valde jag att koncentrera mig på dem. Jag kan rekommendera inte bara böckerna i sig utan också att läsa mer av en författare, att tränga in i ett författarskap, att lära känna hens teman, ton och sätt att skriva, och att uppleva hur författarskapet utvecklas. Jag kommer att göra det fler gånger.

Silvervägen av Stina Jackson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.