Den här boken missade jag när jag var på P i bokhyllan, men nu kommer den, Brottstycken av Leif GW Persson.
Brottstycken innehåller ett urval av Leif GW Perssons debatt- och kulturartiklar och också personporträtt och längre reportage skrivna under åren 1980-1993. Det var alltså ganska länge sedan han skrev dem men jag tror att det kan vara givande att läsa dem även nu.
Texterna är uppdelade enligt olika rubriker: Barndom, uppväxt, medelålder. Om kreativitet. Från maktens korridorer. Mest om brott. Trött, sur och förbannad. Kvinnor, män, människor. Jakten. Skrönor.
Det enda jag har läst av Leif GW Persson hittills är en deckare och fler sådana av honom känner jag inte för att läsa, men väl både den här boken och hans självbiografiska Gustavs grabb som står i biografihyllan och som jag har haft med i Hett i hyllan men ändå inte läst. Hittills.
Till doktor Dreufs mottagning kommer många kvinnor. Han är expert på kvinnor, deras psyken och neuroser. Han vet precis hur allting förhåller sig. Nu ligger en kvinna på hans analyssoffa och hon verkar komplett galen. Hon lever sig igenom historien och alla hemskheter som har drabbat kvinnor alltifrån att bli betraktad som galen när hon vill göra mer än att finna sig i 1800-talets borgerliga inskränkta och begränsade kvinnoideal till att bli utpekad som häxa och bränd på bål.
Quinnan och doktor Dreuf är en satirisk bok och den är rolig fast den tar upp så mycket elände ur historien. Dreuf är naturligtvis en lek med namnet Freud och doktorn i den här boken är en karikatyr. Kvinnan är en representant för kvinnokönet. Det finns alltså inga människor att lära känna i den här berättelsen och det som visas fram av det som kvinnor har fått utstå är inget nytt, men det är roligt och bitskt och dråpligt mitt i all tragik. Mare Kandres språk och sätt att skriva gör att boken blir en njutning att läsa. Den är som en lång, berättande dikt, men den är inte lång som roman betraktad, endast 151 sidor.
Nyligen läste jag Kvinnostaden av Christine de Pizan och Quinnan och Dr Dreuf hör till samma tradition. Quinnan och Dr Dreuf är roligare och mer drastisk men både den och Kvinnostaden är angrepp på och ett försvar mot allt kvinnohat och allt förminskande av kvinnors förmåga som har funnits och fortfarande finns.
Quinnan och Dr Dreuf ingår i hyllvärmarna som jag läser i år. Nu är den inte längre en hyllvärmare. Det hade varit synd om den hade fortsatt att vara oläst.
Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre, Bonniers 1994.
Det finns säkert många böcker som inte är läroböcker men som har skolämnen i titeln, men jag kunde bara komma på en som jag har läst och det är Binas historia av Maja Lunde. En bra bok där hon använder sig av tre tidsplan, ett bakåt i historien, ett som är nutid och ett är framtid. Titeln är en länk till min text.
Aerodynamik är ett skolämne för blivande ingenjörer och då tänker jag främst på flygingenjörer. Jag som har jobbat på Flygvapenmuseum borde ha läst Aerodynamiska tal av Lotta Lotass, men det har jag inte gjort. Det är en samling texter om flygets barndom som främst ska vara koncentrerade på lusten och den obetvingliga viljan att flyga och därmed utsätta sig för fara. Kanske kan den här tisdagstrion göra att jag läser boken?
Sedan har vi Räknelära av P C Jersild, en satirisk novellsamling som ursprungligen kom 1960. Både min man och jag är övertygade om att vi har haft den, men nu tycks den vara försvunnen. Kanske kommer vi att köpa ett ex? Den finns att köpa som E-bok i nätbokhandeln, men vi vill ha ett fysiskt exemplar så det får bli antikvariskt i så fall.
Om du vill ha fler tips kan du klicka in dig hos. Ugglan & Boken.
Ja visst gjorde jag det. Efter att ha skrivit inlägget om att jag ville läsa mer av henne förra sommaren har jag läst de tre romanerna som som återstod. Faktum är att jag inte bara valde att koncentrera mig på henne på grund av att jag hade uppskattat Vera och Jackie, utan också därför att antalet romaner hon har skrivit hittills inte var så många. Jag tänkte att det inte skulle vara så svårt att läsa alla. Man ska göra det lätt för sig själv ibland.
Anne Swärds fem romaner kan jag varmt rekommendera.
Anne Swärd har skrivit mycket annat också men eftersom jag främst är romanläsare valde jag att koncentrera mig på dem. Jag kan rekommendera inte bara böckerna i sig utan också att läsa mer av en författare, att tränga in i ett författarskap, att lära känna hens teman, ton och sätt att skriva, och att uppleva hur författarskapet utvecklas. Jag kommer att göra det fler gånger.
För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.
Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.
Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.
Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.
Som jag nog tidigare har skrivit har vi en stor mängd böcker av Georges Simenon och jag har bara läst ett par stycken. Den här som heter Katten har jag inte läst. Den tillhör de många böcker av Simenon som inte har kommissarie Maigret som huvudperson. Från omslagets baksida:
Emile är en hygglig pensionerad murarbas med god ekonomi. En gång var han gift med Angèle, glad och robust kvinna av hans egen sort, men så dog hon. Mitt emot honom bor Marguerite. Hon är änka med pengar, bräcklig och hjälplös. När ett vattenledningsrör springer läck, rycker han in. De börjar umgås och gifter sig.
Men tydligen passar de inte alls ihop. Hon avskyr hans katt och en dag hittas katten död. Är den förgiftad?
Det här är en psykologisk thriller, så vitt jag förstår och enligt omslagstexten berättas allt utifrån Emiles synvinkel.
Omslagstexten slutar som följer:
Katten är ett stycke obönhörligt ödesdrama med spänningsladdad konflikt och förtätad Parisstämning – en virtuos Simenon.
Katten av Georges Simenon, Bonniers 1973. Översättning: Britte-Marie Bergström.
Och med denna säkert inte helt glada hyllvärmare får jag önska er Glad midsommar! Man kan väl säga att midsommarhelgen börjar i kväll. Men det kommer faktiskt en bok också i morgon här på bloggen. Hur sommaraktig den är överlåter jag till er att avgöra.
Sommaren 2017 drabbades Niklas Rådström av en giktattack i höger fot. På sjukhuset tog man en del prover och sedan fick han stanna där för närmare undersökning. Det visade sig att han hade en blodcancersjukdom. När han läste om sjukdomen på nätet fann han att överlevnaden efter fem år låg på ca 50 procent.
Alltså befann han sig nu bland de sjuka. Han började föra anteckningar och tänkte att detta skulle bli hans sista bok.
Som har inget redan hänt är en förunderlig bok. Den handlar om en mycket svår sjukdom och en oerhört påfrestande och långvarig behandling för att bekämpa den. Ändå är den inte svår att läsa. Det finns en sorg i boken både över att behöva dö och över vad som har hänt i livet. När man har kommit upp lite i åren är det naturligt att se tillbaka på sitt liv ibland. Fundera över vad man kunde ha gjort annorlunda. Fundera över ens föräldrar och sin barndom. Men jag föreställer mig att man tänker mer på det när dödshotet kommer närmare. Det finns så lite tid kvar.
I boken skriver Niklas Rådström mycket ingående både om sjukdomen och behandlingen. Men i andra kapitel berättar han om sin barndom och sina föräldrar. Han har tidigare skrivit flera romaner på självbiografisk grund, Månen vet inte, Medan tiden tänker på annat, Spårvagn på Vintergatan och en Handfull regn. Jag har läst alla utom Spårvagn på Vintergatan och jag känner igen en hel del från romanerna när jag läser Som har inget redan hänt, men här är det självbiografi. Händelser i romanerna verkar ligga mycket nära verkliga händelser men i Som har inget redan hänt är det skrivet på ett mer avmätt, sakligt sätt. Det framstår mer som den verkliga verkligheten. Om det är så kan jag förstås inte veta.
I boken finns filosofiska tankar om livet och döden. De funderingarna och den sakligt berättade behandlingen och sjukdomshistorien ställs mot partierna om den lille pojken, hans frånvarande far, hans mor och hans farmor och morföräldrar. Det gör att författaren som människa kommer närmare. Glimtvis, naturligtvis. Allt det som inte finns med – i själva verket det mesta – får läsaren fylla i ur sin egen erfarenhet och ur sina egna känslor. Att själva sjukdomsförloppet och behandlingen är så lugnt och sakligt berättade gör att läsaren även där får fylla i med sina egna känslor och sin egen rädsla.
Hur konstigt det kanske än kan låta finns från första början en mycket stark livskraft i den här boken, och ett ljus. Författaren vill leva vidare, arbeta vidare, leva med sin familj, uppleva hur årstiderna växlar. Författarens bandom är sannerligen inte okomplicerad men i boken dömer han ingen. Det finns en sorg i bakgrunden men också ljus och kärlek.
Som har inget redan hänt av Niklas Rådström, Bonniers 2021.
Tre huvudstäder har vi här och jag har läst alla tre böckerna, men skrivit om två av dem på bloggen.
Den jag inte har skrivit om är boken i mitten, Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indridason. Den läste jag innan jag började blogga. Det är en deckare där polisen Erlendur Sveinsson är huvudperson. Han har precis tagit polisexamen och jobbet som polis är tufft, men Erlendur kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare har hittats död och ingen tycks bry sig om vad som egentligen har hänt. Nätter i Reykjavik kan endast köpas som E-bok hos nätbokhandeln. Finns förstås på bibliotek.
Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin har jag nyligen läst och skrivit om. En bra bok från 1920-talets Berlin.
Misstag i Moskva är en kortroman (eller långnovell) av Simone de Beauvoir. Om ett par i sextioårsåldern som reser till Moskva på 1960-talet för att besöka mannens dotter. En bok som jag tycker är läsvärd fast den inte gjorde så stort intryck på mig.
Det var mina tre huvudstäder, Berlin, Reykjavik och Moskva. Men som vi alla vet finns det fler än så och om du klickar in dig på Ugglan & Boken får du tips om fler böcker från världens huvudstäder.
Dmitrij Dmitrij Gurov befinner sig i Jalta på semester. Där talas om en ensam ung dam som han ser då och då när hon är ute och promenerar med sin hund.
Om hon är utan man och bekanta, funderade Gurov, så vore det inte så dumt att göra hennes bekantskap.
Han var ännu inte fyrtio år fyllda men hade redan en dotter på tolv år och två söner i skolåldern. Han hade blivit tidigt bortgift, medan han ännu gick som studerande andra året vid universitetet, och nu verkade hans hustru nära nog hälften så gammal som han. Hon var en lång kvinna med mörka ögonbryn, rak, värdig och säker och, som han själv sade, tänkande.
Gurov har bedragit sin hustru många gånger. Men kärleksaffären som han inleder med damen med hunden visar sig bli helt annorlunda.
Damen med hunden är berättad helt från Gurovs synvinkel. Tonen är lågmäld, eftertänksam och melankolisk. Novellen handlar om kärlek och om förljugenhet. Det finns mycket att hämta här och många frågor att ställa sig under och efter läsningen, om att åldras, om vad ett ärligt, rikt liv innebär, om varför Gurov dras till den unga kvinnan och varför hon dras till honom. Jag är glad att jag har läst Damen med hunden. Jag trodde att jag hade gjort det eftersom den är så välkänd, men så var inte fallet. Antagligen har jag sett någon filmatisering på tv för en massa år sedan.
Damen med hunden av Anton Tjechov ut boken med samma titel, Modernista 2017, Översättning: Asta Wickman.
Lo växer upp i en stor familj som har flyttat till Skåne från Norrland. I familjen finns farfar och farbröder och fastrar men hennes far lämnar tidigt familjen. De bor i ett stort hus i utkanten av ett samhälle. Hennes familj befinner sig i utkanten, inte bara rent fysiskt utan också bildligt. Lo befinner sig alltid i utkanten, också som vuxen, likaså Lukas som är betydligt äldre och som bor med sin far i ett hus i närheten. En slags vänskap uppstår, en slags kärlek. Att Lo är mycket tillsammans med Lukas ses inte med blida ögon av hennes familj.
Akta dig för kärleken, säger Los mamma, och den här romanen handlar om kärlek, svår kärlek och avsaknad av kärlek. Att inte kunna knyta an och att utsätta sig för sådant man inte borde. Världen är inte snäll men det finns värme och omtanke under Los uppväxt, ganska kärv ibland, men den finns där.
Till sista andetaget är ingen pekpinneaktig roman. Anne Swärd skapar en barndom och tonårstid och en vuxen Lo som finns som en levande människa. Saker händer. Lo växer. Inget är självklart och miljön och händelserna är så bra gestaltade att jag känner att jag är där. Det finns en mystik i den här berättelsen, en sjö med dyig botten, ett övergivet hus som är på väg att tas över av sjön och fukten, där Lukas och Lo hittar föremål från främmande länder som den forne ägaren har lämnat kvar.
Som i andra romaner av Anne Swärd finns stora hål som läsaren får undra över och kanske fylla ut. Det leder till många frågetecken och många tankar. Riktigt vad det är som gör att Lo lever som hon gör som vuxen får jag aldrig ett klart svar på. Lukas är en delvis vag gestalt, men han är också konkret. Han är både hård och mjuk. Det är mycket vi inte vet om Lukas men han är bokens starkaste porträtt.
Det är Los minnen vi får ta del av, det hon förstår och det hon inte förstår. Det hon minns och det hon vill berätta. Allt detta ger stor energi till berättelsen och när jag slår igen boken efter att ha läst ut den bär jag den med mig.
Till sista andetaget räknas som den tredje i en triolgi där Polarsommar och Kvicksand är de två första.
