Tänk att det slumpade sig så att jag precis har läst en bok om en hund! Nej, det beror på dagens ämne att jag just läste Lost Dog av Kate Spicer som min man hade köpt för ett tag sedan. Men det ångrar jag inte. Boken är läsvärd och titeln är en länk till min text om boken.
Sedan måste jag ha med den underbara berättelsen Hunden av Kerstin Ekman, om den lilla hunden som kommer vilse i skogen och ska försöka överleva där. Lost Dog beskriver en hundägares känslor och tillvaro men Kerstin Ekman berättar utifrån hundens perspektiv. Det är spännande och levande och rörande – kort sagt: Läs den!
Tio hundar och en katt är en antologi som står i vår bokhylla. Där har jag läst Mats Gellerfelts berättelse Den oförglömlige som jag har haft som månadens novell. Titeln är en länk till mitt inlägg.
Det var mina tre tips om böcker om och med hundar. Som vanligt är det Ugglan & Boken som står för temat och hos henne finns inte bara hennes egna tips utan också länkar till andra bokbloggares hundtrios.
Vad läser jag? Den frågan skulle kunna besvaras kort och lätt. Helt enkelt det ni ser på bloggen. Men Bokdivisionen hade ett intressant inlägg för några veckor sedan, Nytt eller gammalt? och jag tänkte spinna vidare lite om min egen läsning.
Min läsning ska helst vara varierad men det finns genrer som jag inte läser, eller i stort sett inte läser. Det är romance och feelgood. Kriminallitteratur har jag läst en hel del tidigare, men nu blir det inte så många deckare och thrillers och det blir mest skönlitteratur och bara lite facklitteratur.
Men variation vill jag ha – alltså böcker från olika länder, om olika ämnen och skrivna på olika sätt. Vad jag vill ha ut av en skönlitterär bok är naturligtvis upplevelsen, känslorna, att få använda min fantasi och bli underhållen. Men jag tycker också om att få lära mig sådant jag inte visste, att få tränga in i olika människors, kulturers och tidsepokers liv och tänkande. Och så tycker jag om att läsa böcker som är skrivna på olika sätt och jag är intresserad av hur författarna har lagt upp sina böcker och hur de har löst de många problem som finns i skrivandet.
Jag vill alltså läsa författare som använder språket på olika sätt. Jag tycker bäst om böcker som är lite stramt och sakligt skrivna, men där känslor och ibland bråddjup ligger under texten, men andra sätt att skriva tycker jag också om. Tänk till exempel på P O Enquist och Bodil Malmsten, så olika stil. Eller P O Enquist och Niklas Rådström. Jag uppskattar båda två.
Nyutgivningen kan jag inte alls hänga med i. Det kommer ut så många böcker. Dessutom finns det så många böcker som har givits ut tidigare som jag inte läste då men som jag gärna vill läsa nu, så jag förmår helt enkelt inte läsa allt nytt och intressant som ges ut men några blir det förstås.
Och så försöker jag skriva om alla böcker som jag läser här på bloggen. De jag har läst och inte skrivit om är undantag. Så det som ni ser här är min läsning som ger mig mycket glädje och jag hoppas att det jag skriver här kan ge något även till dig.
Förut, när det var så rörigt i våra bokhyllor, fick jag syn på den här boken och tänkte: Jaha, Mare Kandre, den har jag läst. Men nu när jag tittar närmare efter inser jag att det har jag inte alls gjort. Ännu en oläst spännande bok i hyllan. Inte alls dumt.
På baksidan läser jag:
En ångestfylld men upprorisk kvinna ligger på analyssoffan hos doktor Dreuf. Kvinnoöden ur alla tider trängs och larmar inom henne och pinar henne med sin samlade plåga och förnedring. Här på divanen får de röst och gestalt och skrämmer nästan vettet ur doktorn.
Det låter ganska förskräckligt, men boken ska vara hejdlöst rolig och en sarkastisk uppgörelse med självgod manlighet och kvinnohat. Och tittar man på omslagsbilden och ser att Mare Kandre har skrivit Quinnan och inte kvinnan då börjar man nog ana att det kan stämma.
Mare Kandre (1962-2005) är en intressant författare som lämnade oss alltför tidigt. Om jag tänker efter har jag inte ens läst hälften av hennes böcker. Jag borde läsa fler.
Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre, Bonniers 1994.
Temat som vi har fått från Ugglan & Boken till denna tisdag är alltså Jorden runt. Jag väljer att göra nerslag i tre av jordens alla länder i tre olika världsdelar. Här är några böcker som jag har läst i år och skrivit om på bloggen.
Alla titlarna är länkar till mina texter om böckerna så jag skriver inte mer om dem i det här inlägget.
Men nu är jag ganska så nyfiken på vad jag kommer att få se hos de andra bokbloggarna. Om du klickar in dig på Ugglan & Boken så hittar du deras böcker.
Under juli månad har jag tjatat en del om tegelstenar och här har vi alltså en till som står i bokhyllan, men som jag inte har läst. Jag har hittills undvikit att läsa Ulysses eftersom jag har tänkt att den är alltför mastig och svår. Modernistisk och alltför tjock, nej jag vågar inte. Det har varit min inställning. Ändå har jag i många år, ända sedan 1970-talet, ägt en utgåva av Ulysses på danska. Men läst av mig blev den inte och numera har jag den inte kvar. Ska man läsa en bok i översättning så ska den helst inte vara alltför gammal. Den här blå hyllvärmaren är en svensk nyöversättning från 2012.
Och nu börjar jag ändra mig. Dumt tänkt. Helt klart korkat. Varför inte sätta igång och läsa den? Är det för svårt så är det. I så fall har jag ändå läst tre sidor, eller fjorton eller så och då vet jag ju lite om vad det här är för en bok i alla fall. Jag läser nämligen inte bara för upplevelsen. Jag läser också av nyfikenhet – att jag vill veta hur en viss bok är.
Från baksidestexten:
Den 16 juni 1904 – Då James Joyces Ulysses tilldrar sig – är en dag som har gått till litteraturhistorien. Det är den dag då annonsackvisitören Leopold Bloom äter en smörgås, går till synes planlöst i Dublin och tänker på sin otrogna hustru. Det är den dag då den unge poeten Stephen Dedalus samtalar, skryter, super och grubblar över sin döda mor. Dagen slutar i en natt då Molly Bloom i en vindlande inre monolog vakendrömmer om make och älskare.
Ulysses av James Joyce, Bonniers 2014. Översättning: Erik Andersson.
James Joyce levde 1882-1941 och Ulysses kom ut första gången 1922.
När jag nu har kommit till den andra Tisdagstrion sedan Ugglan och Boken sparkade igång den verksamheten igen har jag fått en del att fundera på. Favoritplatser och miljöer i böcker som jag har läst?
Men efter lite tankearbete landade jag i detta:
Island, denna märkliga ö som jag aldrig har besökt. Men det är något särskilt med Island, detta karga landskap med vulkanisk verksamhet, och det gjorde att jag läste alla deckarna av Arnaldur Indridason med kriminalaren Erlendur Sveinson. Som exempel här har jag valt Glasbruket, en bra deckare där de, så vitt jag minns, använde sig av den stora gendatabasen som de har på Island för att lösa fallet.
Stora , gärna gamla hus på landsbygden. Där kan hända mycket, kärlek och drama och mystik. Ibland spökar det i de stora husen. Jag föredrar när det är subtilt och krypande. Ibland sker där mord och detektiven samlar alla de misstänkta i biblioteket på slutet. Som exempel har jag valt The Haunting of Hill House av Shirley Jackson.
Myllrande, bullriga och larmande stora städer där jag i verkligheten inte skulle trivas alls, men som är spännande att läsa om. Som exempel här har jag valt Neapel och den första boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett: Min fantastiska väninna.
Och nu blir det spännande att se vilka platser och miljöer som de andra bokbloggarna har valt.
I bokhyllan finns en lång rad böcker av P C Jersild som jag inte har läst. Just den här boken kom 1992 och handlingen utspelas strax före sekelskiftet år 2000. Det är alltså en satirisk framtidsvision, om än inte förlagd så många år efter 1992, alltså nästan en satir över det samhälle som författaren levde i just då.
På baksidan läser jag om bokens innehåll. En man sitter inspärrad på rättspsykiatrisk klinik och berättar att han har arbetat för en privat byrå som har anlitats av den underdimensionerade polismakten. Orsaken är att man vill skaffa fram bevis mot personer som polisen är övertygad om är skyldiga men som inte har kunnat fällas för brott. Så småningom har arbetet utvecklats till att lägga fram planterade och friserade bevis och i förlängningen har byrån också börjat åta sig privata bestraffningar.
Det låter inte som en framtid som jag vill ha och nu är det 2020 och riktigt så illa har det inte blivit än så vitt jag vet. Men boken kan vara spännande att läsa om det bara är bra skrivet, så jag har nog inget emot att ta fram den någon gång för att sätta mig ner och läsa den.
Nu är Tisdagstrion igång igen och den här veckan vill Ugglan & Boken veta vilka böcker som har hittat hem till oss alldeles nyligen. Här är tre böcker som nyss kom till mig, en lånad, en fådd och en som jag har köpt.
The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith. Min man håller på med att läsa Ripleyböckerna och nu har han kommit till den fjärde. Eftersom jag misstänkte att jag inte hade läst den ville jag också göra det. Jag uppskattar Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley. Thrillerunderhållning med kvalitet. Den boken är lånad från biblioteket.
Transformationen av Magic Frigren. Det här är något mystiskt magiskt har jag förstått. Från baksidestexten: Vad händer när livet inte blir som man tänkt sig? Melly, en ung vilsen kvinna får rådet att byta miljö för rekreation. Istället invigs hon i en värld av märkliga hemligheter. Besynnerliga symboler hittas bakom en tavla. Ett dolt rum upptäcks. En mystisk dagbok är på villovägar. Den här boken har jag fått av författaren själv. Tack, Magic Frigren!
Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood. Den ska handla om ett ungt par som drabbas hårt när den ekonomiska krisen slår till. De får erbjudande att delta i ett socialt experiment. Om de skriver under ett livstidskontrakt får de arbete och bostad sex månader om året, men de övriga månaderna måste de tillbringa i ett fängelse varje år. Det låter som en inte helt önskvärd framtid men jag ser fram emot att läsa den. Margaret Atwood tillhör mina favoriter och den här boken har jag köpt.
Och nu är jag nyfiken på vad de andra bokbloggarna har fått tag på.
Det visade sig att jag hade en bok av en bulgarisk författare i min läslista: Gata utan namn av Kapka Kassabova. Hon föddes 1973 och lämnade Bulgarien som tonåring och bor sedan 2005 i Skottland. Gata utan namn är en självbiografisk bok som blir spännande att läsa.
Sedan var det inte så mycket bevänt med mina kunskaper om Bulgarisk litteratur. Elias Canetti har visserligen bulgariska rötter men betraktade sitt verk som österrikisk litteratur. Så då sökte jag lite på nätet och fick reda på att författaren Jordan Raditjkov (1929-2004) var en av Bulgariens mest kända författare efter andra världskriget. Av honom finns en novellsamling, Middagshetta, utgiven på svenska och ur den tänker jag läsa åtminstone en berättelse som får bli augusti månads novell här på bloggen.
Så blir det för mig med Månadens språk den här månaden. Ett bra projekt om du vill utvidga din läsning.
Nu har jag kommit till en oläst bok i hyllan som känns mer sommarlätt än den förra, High Fidelity av Nick Hornby. Den enda erfarenhet jag har av honom är filmen Om en pojke som är baserad på hans nästa roman, alltså den som kom efter den här. Filmen gick på TV för en del år sedan och jag halkade in på den och tyckte den var bra. Jag har alltså aldrig läst något av Hornby men det vill jag gärna göra.
Texten framtill på boken är kanske lite svår att läsa, så här är den:
Brilliant … av very funny and concise explanation of why we men are as we are. If you are male, you should read it and then make you partner read it, so they will no longer hate you but pity you instead. Harry Enfield, Independent on Sunday.
Jag tror inte att min man måste tvinga mig att läsa den här boken. På baksidan hittar jag:
Made me laugh out loud more than any book I can remember. Tony Parsons, Daily Telegraph.
Naturligtvis är de här citaten utvalda som reklam för boken, men jag tror att den verkligen kan vara både kul att läsa och ha djup.
