Tegelstensrapport #4

Nu känner jag mig som ett flitigt bi efter att ha läst både Jakobsböckerna och De nakna och de döda. Fler tegelstenar blir det inte den här månaden. De nakna och de döda gick inte lika smidigt att läsa som Jakobsböckerna. Mer möda och längre tid behövdes, men det var värt besväret. Nu beror det delvis på att jag har haft förmånen att umgås med mina nära och kära några dagar. Utomhus förstås. Det värmer i hjärtat. Viktigare än alla böcker.

Men sedan är frågan: Kommer jag att läsa Samlade verk av Lydia Sandgren i år (689 sidor)? Jag vill gärna. Och så har jag två böcker på bokvagnen, också med ett försvarligt antal sidor. Det är Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf (681 sidor) och Herman Melvilles Moby Dick (654 sidor). De har stått ganska länge på bokvagnen och väntat och om jag inte passar mig kommer de att bli hyllvärmare. Jag har mina regler och bestämmelser, förstår ni. Om en bok har väntat på att bli läst hemma hos mig i ett år, då har den blivit en hyllvärmare.

Och vad gör det? kanske ni frågar er. Ingenting alls egentligen. Men de står där på bokvagnen och pockar på uppmärksamhet och Lydia Sandgrens bok finns i min läslista och vill absolut bli läst, det känner jag varje gång den glimtar förbi.

Nej nu får jag skärpa mig och hitta bikänslan igen. Inte gnäller bina om att det finns för många blommor.

En författare som jag vill läsa mer av

Anne Swärds böcker kom jag inte i kontakt med förrän jag började blogga. 2018, det första året, såg jag hennes roman Vera i bloggar och på Instagram. Jag blev intresserad och läste den och den var mycket bra. Sedan visade det sig att hon blev invald i Svenska akademien och det gjorde att jag blev ännu mer intresserad av hennes författarskap. Så i år kom hennes nästa roman Jackie som jag också uppskattade mycket.

Anne Swärd har skrivit ytterligare tre romaner: Hennes debutroman Polarsommar som kom 2003 blev Augustprisnominerad. Den skildrar en familj i kris. Efter det kom Kvicksand (2006) och Till sista andetaget (2009). Kvicksand utspelas i Köpenhamn ”i en nära framtid” skriver förlaget. Någonting har hänt och allt är inte som det var tidigare. Till sista andetaget utspelas på 1970-talet på en liten ort i Skåne. Flickan Lo och pojken Lukas träffas och de blir vänner.

Det finns många författare som jag vill läsa mer av. Det finns en uppsjö av bra böcker och många intressanta författarskap, mer än jag någonsin har möjlighet att läsa, men här har jag en chans att komma ifatt. Anne Swärds tre tidigare romaner, det vore väl ingen omöjlig utmaning att läsa dem? Alltså vill jag läsa åtminstone Polarsommar i år.

Det är egentligen fantastiskt hur det ena ger det andra hela tiden. Ibland kan det kännas stressande med alla böcker som man inte hinner läsa, men det vore så mycket värre om litteraturen skulle ta slut.

Hett i hyllan #65 – Mortality

Här är återigen en svart bok med tungt innehåll. Med andra ord en bok som jag tvekar inför. Men den har fått mycket positiva omdömen verkar det som.

Christopher Hitchens (1949-2011) var en brittisk-amerikansk författare och journalist. Enligt Wikipedia var han revolutionär trotskist i sin ungdom men ställde sig senare bakom Bushadministrationens intervention i Kosovo och dess politik i mellanöstern. Mest känd är han som ateist och religionskritiker.

Christopher Hitchens bror Peter Hitchens var också trotskist i ungdomen men blev senare troende kristen och paleokonservativ enligt Wikipedia. Paleokonservatism ska innebära tradition, begränsad stat, antikolonialism, antifederalism, och ”religiös, regional, nationell och västerländsk identitet.”

De båda bröderna utvecklades alltså åt två olika håll och 2001 bröt de med varandra privat men träffades ibland i officiella sammanhang. År 2010 visade det sig att Christopher Hitchens hade drabbats av matstrupscancer och han avled 2011. Den här boken, Mortality, är skriven under sjukdomstiden.

Mest känd av Christopher Hitchens böcker är dock Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Den kom 2007 på engelska och 2008 på svenska. Själv har jag hittills inte läst något av Christopher Hitchens.

Mortality av Christopher Hitchens, Atlantic Books 2013.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Tegelstensrapport #3

Efter att ha hämtat andan med några tunnare böcker kände jag mig redo för nästa tegelsten. De nakna och de döda av Norman Mailer är med i min hög av hyllvärmare som jag tänker läsa i år. Den är också en tegelsten, men inte lika omfångsrik som Jakobsböckerna. De nakna och de döda är på 656 sidor och alltså inte lika tung som Jakobsböckerna. Som ni ser kan jag hålla den med en hand, och det är till och med vänsterhanden!

Så jag har raskt bytt tid till andra världskriget och förflyttat mig till en ö i Stilla havet.

Hett i hyllan #64 – The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder

Patricia Highsmith (1921-1995) är mest känd för sina fem böcker om Tom Ripley men hon har skrivit mycket mer, bland annat den här novellsamlingen. Det var riktigt roligt att hitta den i bokhyllan. Här har jag alltså spännande noveller av en mycket god thrillerförfattare, tänkte jag. Men inte nog med det. Jag läser på omslagets flik:

Samson is a magnificent French pig who has been trained to sniff out truffles, but his owner never lets him taste one … Ming is a sinuous Siamese cat living in the gratest luxury in Acapulco, who develops an insane jealousy over her mistress’s lover when his presence seems to threaten the cat’s way of life …

Här har alltså Patricia Hithsmith tagit ett radikalt grepp. Det är djuren som mördar. Den här boken publicerades 1975 och jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men nu ser jag verkligen fram emot att läsa dessa noveller.

The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder av Patricia Highsmith, Heinemann 1975.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Tunna böcker

Vad skulle jag läsa efter tegelstenen? Jo, tunna böcker, det var vad som krävdes.

Litteratur är fantastiskt. Inte nog med att man kan läsa om massor med olika människor och figurer i olika tider och på olika platser. Dessutom är böckerna skrivna på mycket olika sätt – och har skiftande format. En del är väldigt tjocka och en del är tunna. Alltid kan man hitta något som passar för stunden.

Min man hade lånat Domenico Starnones Band från biblioteket. Jag har läst hans roman Väsen som jag tyckte var bra så Band ville jag också läsa. Mycket passande efter den omfattande, myllrande Jakobsböckerna där berättelsen glider fram som en stor flod. Väsen är en koncentrerad roman med få karaktärer på 170 sidor.

Nästa bok : En bra sak med att ha sin läslista på Goodreads är att man kan sortera listan på olika sätt. Den här gången sorterade jag efter sidantal och sedan bestämde jag mig för att läsa Min mormor från Armenien av Anny Romand. 119 intressanta sidor.

Och den tredje: Det sägs ju att Starnone och Ferrante är ett par och jag har tidigare sett vissa likheter mellan Starnones Väsen och Ferrantes Dagar av ensamhet så jag ville gärna läsa en bok av Ferrante nu också. Dessutom visade det sig att Band verkar hänga ihop med Dagar av ensamhet. Om Den senare är kvinnans bok så är Band mannens om äktenskap och skilsmässa. På bokrean köpte jag Plågsam kärlek, 142 sidor, så den får bli den tredje tunna boken, en Ferrante alltså.

Och vad kommer sedan? Det blir Blå av Maja Lunde.

Tegelstensrapport #2

Den här tegelstenen är tung. Inte tungläst, texten flyter smidigt på, men den väger en del. När jag ställer mig på badrumsvågen med och utan Jakobsböckerna blir skillnaden 1,5 kilo.

Bokens tyngd har både fördelar och nackdelar. Att ligga och läsa den låter sig inte göras. Det är ingen bok man släpar med sig på en resa eller till stranden. Å andra sidan blir det lite styrketräning varje gång jag bär den mellan mina två läsplatser, sängen och soffan. Man skulle till och med kunna utnyttja den till lite allvarligare styrketräning. Som ni ser är jag klädd i mina träningskläder på bilden.

Och nackdelen att den inte lämpar sig till att läsa liggande har ingen betydelse för mig. Jag ligger aldrig och läser. Visst läser jag gärna i sängen men då sitter jag med kuddar bakom ryggen. Dessutom är jag en riktig hemmagris och den här sommaren är vi hemma mer än någonsin. Alltså har det fungerat bra. I torsdags läste jag ut den.

Hett i hyllan #63 – Öar i strömmen

Öar i strömmen kan utan vidare betecknas som ett centralt verk i Hemmingways produktion, läser jag på omslagsfliken. Men jag har inte läst den. Jag visste inte ens att den fanns förrän min man och jag flyttade ihop.

Romanen publicerades postumt 1970, men den är skriven i början av 1950-talet. Huvudperson är målaren Thomas Hudson som först bor på ön Bimini och sedan på Cuba och som deltar i kriget med sin motorbåt i jakten på tyska u-båtar. Så jag räknar med att det finns en del spänning men också mycket annat i berättelsen, och att havet har stor betydelse. Det ska finnas mycket av Hemmingway själv i huvudpersonen.

Ytterligare ett citat från omslaget:

Den åldrade mannens desperata försök att hålla fast vid livet trots sorger och motigheter, hans pendlande mellan mjukaste ömhet och hårdföraste handlingskult, mellan resignerad livsfilosofi och aggressivt fyllesnack, hans nostalgiskt färgade kärleksaffärer – allt detta är välbekant från Hemmingways liv och böcker men har sällan framstått med sådan närhet som här.

Romanen är uppdelad i tre delar med titlarna Bimini, Cuba och Till sjöss och den ska läsas förstås. Jag får väl helt enkelt planera in den i nästa års hyllvärmarutmaning.

Öar i strömmen av Ernest Hemmingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.

Tegelstensrapport #1

Nu tar Tisdagstrion semester i fyra veckor, men den återkommer i augusti. Själv har jag tagit sats och läser nu en tegelsten som har stått och väntat på min bokvagn, Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. Den är bakvänt paginerad och börjar alltså på sida 1057. Att berätta hur långt jag har kommit, alltså hur många sidor jag har läst, är alltför ansträngande att räkna ut. Däremot kan jag med lätthet rapportera hur många sidor jag har kvar att läsa. De är idag 326.

Det har alltså gått bra, men hur många dagar det tar att läsa boken till slutet vet jag förstås inte än. Det får vi se.

Månadens språk är indonesiska

Juni månads språkutmaning ledde till att jag läste tre ungerska böcker: Ingen konst av Péter Esterházy, Resa i månljus av Antal Szerb och Dörren av Magda Szabo. Den sista kommer det ett inlägg om så småningom.

Men nu är det juli och månadens språk är alltså indonesiska. Tidigare i år läste jag Människornas jord av Av Pramoedya Ananta Toer. Den är den första av fyra böcker som kallas Burukvartetten. Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) fängslades både under kolonialtiden och senare. Under Suhartoregimen var han internerad på ön Buru. Där berättade han historier för medfångarna och det ledde till Burukvartetten. Människornas jord gav jag fem stjärnor så jag ville gärna läsa nästa del, Barn av alla folk.

Jag ville också läsa något av Oka Rusmini (1967-). Hon har skrivit en roman som är översatt till svenska, Jordens dans, men den hittade jag inte hos Götabiblioteken, så jag bestämde mig för att låna en novellsamling istället: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar – Indonesien berättar, utgiven av Tranan. Där finns en novell av Oka Rusmini så den får bli månadens novell.

Månadens språk fortsätter att ge mig fina läsupplevelser. Utmaningen drivs av Scyllas hylla.